Ett sydamerikanskt epos

Redan i Inti-Illimanis första låt känns det som att kliva rakt in i ett filmepos om hela den sydamerikanska kontinentens historia. De stora indianimperierna, koloniseringen, statskupperna, inbördeskrigen, men framförallt vardagslivet levt av folket. Känslan kommer sig dels av det storslagna anslaget, men också naturligtvis för att musikens rötter ringlar sig långt tillbaka i tiden.

Inte lika långt väl till 70-talet sträcker sig Inti-Illimanis Sverigehistoria. Turnéer efter att de blivit landslösa i och med Pinochets statskupp den 11 september 1973 och skivan de spelade in tillsammans med Arja Saijonmaa.
De som spelar i Konserthuset den här kvällen kallas Inti-Illimani (neuvo). Efter interna stridigheter i originalgruppen bildades två band med samma namn och stridigheterna om vilken av dem som äger rättigheterna till namnet är ännu inte avgjorda.
Många av medlemmarna på scenen var rimligtvis för unga för att kunna ha varit med från början. Jorge Coulon var dock med och bildade gruppen och han berättar att han var i Sverige "a long time ago, when Sweden was a cold country, not like today".

I en intervju i Göteborgs-Posten inför deras spelning i Göteborg berättar Jorge Coulon att Inti-Illimani inte längre är ett särskilt politiskt band och att de blev det på 70-talet mest beroende på omständigheterna. Lite politik smyger sig dock in genom att han uppmanar oss att värna om den lokala folkmusiken, så att inte allt smälter samman så att alla till slut bara äter på Mc Donalds och blir feta, och i vissa av låtarna förstås.
Men mest handlar det naturligtvis om framförandet av musiken. Förutom ett lustigt inslag i form av en mexikansk filmsång handlar det om kända folklåtar från Chile och övriga Sydamerika. Stora delar av publiken jublar igenkännande i början på nästan varje sång.

En av hemligheterna bakom skapandet av den eposljudande musiken är att de åtta musikerna både spelar och sjunger samtidigt, vilket gör att de i praktiken blir både en kör och en orkester på samma gång. I sina allra bästa stunder låter de som om alla Sydamerikas musiker och sångare samlat sina krafter i en enda urladdning. Och när konserten tar slut får de även ovationer som om hela Europas musikälskare samlats för att visa sin respekt.

Ett sydamerikanskt epos

I sina bästa stunder låter de som om alla Sydamerikas musiker och sångare samlat sina krafter i en enda urladdning, skriver Andreas Jakobsson om Inti-Illimanis konsert på Konserthuset.