Ett urbant Norrland på Katalin

De flesta som gillar Deportees är 25-åriga studenter. Killar med mörka skjortor, smårufsigt kortklippt hår och tjejer med prydliga frisyrer och indiekjolar. Åtminstone är den kategorin överrepresenterad på Katalin. Lite märkligt eftersom bandets musik borde kunna gå hem i alla läger. Popig reverbrock med influenser av Prince och New Order.

Deportees själva ser ut som 30-åriga studenter med kortklippta frisyrer och tar inga fångar. Inledande Turn back time sammanfattar allt som rönt Umeåbandet framgångar. Ödesmättad mäktig melankoli med en energi som gör att det aldrig blir tråkigt. I de stunderna är Deportees Sveriges kanske främsta Norrlandsskildrare. Ett urbant Norrland, där de barrskogstäckta bergstopparna bara skymtar från förfesten på en balkong. Ungefär så långt från Pistvakt och Jägarna man kan komma.
Efter förra skivan Damaged goods droppades Deportees av skivbolaget. Inför nya togs de tillbaka igen. Det är lätt att förstå varför. Under the pavement - the beach slår allt de gjort tidigare.

Det är också senaste skivans toppar, som titelspåret och Tell it to me like you told it to them som är konsertens stora drivkraft. Mellan dem segar det till väl mycket i perioder.
- Det är något speciellt med Uppsala. Vi har inte haft en dålig spelning här på fem år, säger sångaren Peder Stenberg på slutet.
Det beror rimligtvis på att det finns många 25-åriga studenter här. Sedan går de av lika hårt som de gick på, med en benknäckande version av Will you talk (if I listen). Det efterföljande extranumren är helt okej, men jag skulle hellre höra den låten tre gånger till.

Ett urbant Norrland på Katalin

Enligt Andreas Jakobsson är Deportees i sina bästa stunder landets kanske bästa Norrlandsskildrare.