Existentiellt drama i tre dimensioner
Tre konstarter samverkar på lika villkor i oratoriet Holocene, som fick sitt uruppförande på söndagskvällen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De tre bakom verket, kompositören Bolin, textförfattaren Axelsson och videokonstnären Siltberg deltog alla i en resa till Arktis 2005 Det är utifrån denna resa och upplevelserna där av de mest elementära villkoren för liv som verket skapats.
Var och en har gestaltat sitt eget konstverk; det är alltså inte frågan om illustrerande bildsättningar till musiken eller musikaliska tolkningar av text. Lyssnaren/betraktaren får själv addera de olika sinnesintrycken som förmedlas. Förfaringssättet skulle med mindre rutinerade aktörer kunna resultera i ett spretigt verk utan inbördes kontakt. Men de tre som svarar för Holocene tycks på ett närmast intuitivt sätt samverka till en stark och stundtals riktigt överväldigande konstnärlig helhet.
Dessvärre är det ändå i själva framförandet Majgull Axelssons raka, stränga text som hamnar i strykklass, trots Radiokörens och inte minst sopransolisten Malena Ernmans helhjärtade engagemang. Texten drunknar helt enkelt i det starka ljudlandskap som Sveriges Radios Symfoniorkester exekverar under Esa-Pekka Salonens energiska ledning.
Nu finns Axelssons text visserligen att läsa i programhäftet, men den som inte vill gå miste om Siltbergs meditativa, fascinerande långsamma kameraåkningar över islandskap och vatten kan inte ägna sig åt textläsning under pågående konsert.
Holocene är emellertid ett imponerande verk, ett gränsöverskridande oratorium om det smala näset mellan födelse och död, ett uppfordrande drama med såväl sociala som existentiella, konstnärliga och ekologiska dimensioner.
I en evighet har vi inte funnits/I en annan evighet ska vi inte finnas, heter det i Axelssons text. Och Bolins omutliga musik understryker allvaret i texten, medan Siltbergs amorfa, kroppsliga metamorfoser bidrar med den ovisshet och verkligheten som kanske just bildkonsten är bäst ägnad att gestalta. Den oavlåtligt pådrivande musiken lämnar inga blottor; här måste man som lyssnare hela tiden följa med i de inre resor som verket i grunden gestaltar.
Tyvärr drogs det starka intrycket av det besöket i Berwaldhallen ner rejält av det respektlösa och okänsliga sätt på vilket arrangörerna av festivalen låtit jättestora undervattensfotografier täcka över konstnären Hans Vikstens fasta väggkonst i publikfoajéerna. Särskilt störande kändes detta i samband med ett evenemang som satte en ära i att presentera ett jämbördigt samarbete mellan tre olika konstarter. Så skulle man med säkerhet aldrig behandla musiken; när det handlar om bildkonst finns det tydligen inga hämningar ens hos seriösa arrangörer.
Östersjöfestivalen
Berwaldhallen, Stockholm
Sveriges Radios symfoniorkester
Radiokören
Malena Ernman
Esa-Pekka Salonen
Holocene
Berwaldhallen, Stockholm
Sveriges Radios symfoniorkester
Radiokören
Malena Ernman
Esa-Pekka Salonen
Holocene