Världsstjärnor drar förstås stor publik även inom den klassiska musiken, trots biljettpriser en liten bit under tusenlappen var det i stort sett fullt hus för tyska stjärnviolinisten Anne-Sophie Mutter när hon framträdde i Uppsala. Och visst fick man valuta för pengarna även om det var snäppet bättre när hon var här sist, då i sällskap med Brahms musik.
Det har varit en del snack om det verkligen är så mycket bättre med gamla violiner än nya. Den som Mutter spelar på, violinernas Rolls Royce, en Stradivarius, visade sig hur som helst ljuda som en gudinnas följeslagare. Det beror förstås också på att den trakterades av en musikens sådan. Det är inget som helst snack om att hon är en av världens absolut yppersta på sitt instrument.
Hon har sagt att hon vill inspirera andra, både musiker och kompositörer, och trots att hon kund få vilken orkester som helst att ackompanjera henne hade hon igen valt den unga ensemblen TrondheimSolistene som till största delen består av elever (varav nio var kvinnor) på akademin i Trondheim. Nu visade ensemblen återigen att den är väl värd uppdraget och fick inleda på egen hand med Benjamin Brittens Simple Symphony, ett på många sätt lekfullt verk skrivet av en kompositör som då var mellan tio och tretton år gammal. Imponerande!
Vem skulle ha gissat att ett verk skrivet av en rödhårig präst i Venedig skulle vara en hit även 300 år senare?! Men Antonio Vivaldis sprudlande mästerverk De fyra årstiderna står sig genom seklen. Särskilt förstås når den framförs så mästerligt som här. Visst kan den kännas väl så genomtröskad - det var det andra verket jag köpte på LP i min ungdom och den har snurrat ofta - men i Konserthuset fick dt ett nytt liv igen, både i den kärleksfulla hantering som Mutter& Co gav den och förstås med den superba ton och teknik som hon visade upp i solistpartierna. Hon styrde också mycket av tempot och dirigerandet med korta huvudnickar åt musikerna.
Årstiderna är verkligen feel-goodmusik ut i fingerspetsarna. Vivaldi lekte gärna med programmatisk musik och här finns gott om exempel på naturhärmande och stämningsskapande ljud. Det verkade också som om musikens sprittande innerlighet smittade av sig för det var ett mycket inspirerat framförande rätt igenom, med många leenden från musikerna. Det är imponerande hur mycket klang det kan komma från en så här relativt liten besättning, bara 15 stråkar plus cembalo.
Mutters exmake André Previn har låtit sig inspireras mycket av Vivaldis Årstiderna han också i sitt nyskrivna verk Konsert för violin och stråkorkester, tillägnat Mutter, uruppfört i september i år. Det är speciellt gjort för att framföras i konsert tillsammans med Årstiderna. Det är modigt gjort, för detta stycke lär inte överleva genom seklerna. Visst, det var habilt och kändes stundtals spännande, bjöd på en del vackra partier och utmanande passager. Och man ska inte döma för mycket efter att ha hört ett verk en enda gång, men det gav ingen större mersmak, tyvärr. Framförandet satt dock fint.
Som helhet en skön upplevelse, och ytterligare en konsert som vi inte skulle ha haft utan Konserthuset. Tack för det!