När Yung Lean studsar in på scenen i takt till dånande bas, samtidigt som en projektor snurrar skeva filmer på väggen bakom dj-båset, är det inte många i publiken som står stilla.
Stjärnskottet Yung Lean och hans kollektiv Sadboys har landat i Uppsala – med en slutsåld konserhall som följd.
Att Yung Lean är ett fenomen utöver det vanliga är knappast någon överdrift. När den i dag 18-årige författarsonen Jonatan Leandoer Håstad slog igenom för två år sedan var det inte många som kunde föreställa sig att han bara ett år senare skulle turnera i USA med sin musik. Det gjorde han – och det är inte något som hör till vanligheterna inom genren svensk hiphop.
Yung Lean är inte en speciellt duktig rappare. Hans stil är monoton och medvetet ointresserad och texterna växlar mellan att vara ironiskt smarta och direkt meningslösa. Det är delvis därför som han är ett svårgreppat fenomen – och så även den här kvällen.
När den unge rapparen intog scenen, klädd i en neongul reflexväst, var den monotona stilen som bortblås. Han hoppade runt, sjöng, härjade och rappade intensivt. Stundom med god hjälp av ljudeffekten autotune, stundom med god hjälp av sin sidekick.
Att han kan skapa bra tryck och stämning råder det däremot ingen tvekan om. Den på förhand frälsta publiken verkade villkorslöst älska sin stjärna och stundtals påminde stämningen om en punk-konsert snarare än hiphop.
För oss som däremot inte är lika frälsta var det dessvärre något svårare att hänga med i svängarna. Ibland var det direkt omöjligt att uppfatta vad som rappades från scenen, vilket trots allt är problematiskt i ett konsertsammanhang.
Men stämningen var det inget fel på och Yung Lean är mer än bara texter, rader och rim. Hans instrumentaler, många producerade av den briljante Yung Gud, är oslagbara. De är drömska, atmosfäriska och stundtals direkt trollbindande.
Att ett par rappare skriker i takt till dem kan jag leva med.
Att texterna är svåra att hänga med i verkade heller inte uppröra speciellt många. Majoriteten av publiken, som med sina fiskarmössor såg ut som olika varianter och former av Yung Lean, verkade inte missa en textrad. När superhiten ”Kyoto” brändes av i slutet av kvällen sjöng alla med och ”Yoshi City” fick golvet att skaka.
Då spelar det egentligen inte så stor roll att en trött hiphoprecensent inte uppfattar ett ord av vad som faktiskt rappas.