Festivalen det är lätt att gilla

Acceleratorfestivalen är lätt att gilla. Till största delen under tak plus relativt civiliserad stämning där avsaknaden av lera och folk som sitter med bandare och super som svin till Come on Eileen är total. Arrangemanget har lite oförtjänt rykte om sig att mest hysa typer som aldrig får rysningar av något annat behag än nyhetens. Visst, den skygglappsförsedda indieeliten är såklart på plats, men publikblandningen var uppfriskande blandad.

Men, som alltid: det trista strulet med tider och en oförtrutlig oförståelse för hur folkmassan efter en spelning ska ta sig från scen a till scen b utan att få en fimp i häcken och en öl i nacken. Något som var svårundvikligt t ex efter mysiga Vampire Weekends spelning.
Idén att köra två dagar i stället för en (på grund av att Band of Horses inte kunde spela 25:e) var kanske inget genidrag, även om man bland annat fick spattiga Oxfordsensationen Foals "på köpet". Närmast en korsning mellan Franz Ferdinand och King Crimson, vilket inte är så dumt som det låter. Wild Beasts var en inte lika angenäm upplevelse, förutom singeln Devils crayon då Tom Fleming låter sin croonerstämma ljuda i stället för Hayden Flemings generande falsettläten.
Att just enstaka spår är självklara höjdpunkter på många spelningar är lite Acceleratortypiskt, och sådant som händer när man metar efter nästa stora indiefisk, som ännu inte hunnit äta upp sig ordentligt. MGMT, till exempel, ger folk snudd på fnatt när de kör funkfesten Electric feel och toksnygga Time to pretend. Däremellan ger de ett förvirrande, men skönt, progrock möter Neil Young-intryck.

Nya soulprinsessan Duffy var närmast att betrakta som en felbokning medan housediscogänget Hercules & Love Affair inte fick till någon riktig dansfeber. Men Neon Neon ser man gärna mer av.
Och så finalen med Battles. Tyvärr verkar de märkta av både speltid och livet som festivalgunstlingar. Vilket dock inte hindrar dem från att under den skandalöst korta stund de spelar återigen visa vad ett lika knasigt som stenhårt driv kan göra för hjärna och hjärta.

Festivalen det är lätt att gilla

Årets Acceleratorfestival skiftade i många sköna indiefärger, tycker Jonas Kihlander. Men mindre strul tack.