Fin hyllning med en dos nostalgi

Trumpetaren Jan Allan börjar konserten med att berätta att Red Mitchell är hans och de två andra musikernas favoritkompositör. "Och om några minuter är han er också", säger han självsäkert. En överdrift, även om de flesta i den halvfulla B-salen tycks redan frälsta. Vid minsta solo går ett sus genom publiken.

Basisten och kompositören Red Mitchell dog för 15 år sedan, var en stor del av sitt liv bosatt i Sverige och var länge en betydande influens på den svenska jazzscenen. På gott och ont. En bra sparringpartner för dem han spelade med, men man kan också tänka sig att hans inflytande höll tillbaka en del av utvecklingen. Musiken höll visserligen hög klass karriären igenom, men utvecklingen var inte direkt betydande, speciellt inte mot slutet.
Den här kvällen blir en fin och ganska stillsam hyllning. Välspelad jazz som inte bråkar eller sticker ut speciellt mycket. Varje solo håller sig tryggt inom de givna ramarna och ingen behöver oroa sig för några tappade trådar.

Bäst blir det när amerikanen Roger Kellaway ger sig ut på små äventyr med sin karaktäristiska drillande spelstil på pianot. I de vackraste partierna påminner han om en galen professor som maniskt trycker på sina vita och svarta knappar. Men det händer alltför sällan. Flera gånger drömmer jag mig bort till en konsert med Roger Kellaway ensam på piano.
Även fast jag skulle önska mig lite mer drag och lite mer vågade utsvävningar så är ändå de två överdrivet lugna låtarna som Georg Riedel och Jan Allan spelar ensamma en annan klar höjdpunkt. Georg Riedel berättar att han skrev låtarna när de båda gjorde lumpen tillsammans, som en kontrast till kanonbuller och vapenskrammel. Det kanske kunde vara något för finansministern Anders Borg, som en motvikt till hans våldsamma nedskärningar, föreslår Riedel. Men "han skulle aldrig ha råd med oss" konstaterar Jan Allan. Här blir det en ännu stillsammare kontrast till stillsamhet och fungerar så också.

"Jazz är bäst" tår det på Georg Riedels T-shirt och det enkla påståendet matchar väl konserten, som inte innebär några direkta utmaningar för de tre musikerna. De för vidare en gammal tradition med försiktiga penseldrag av egna innovationer och efter Remembering Red-konsertens extranummer har jag fått en alldeles lagom dos av nostalgi.

Fin hyllning med en dos nostalgi

Den för 15 år sedan bortgångne basisten Red Mitchell hyllades på Konserthuset i tisdags. Andreas Jakobsson hörde tre veteraner göra en stillsam hyllning med en hel del nostalgisk känsla.