Norska artisten Rebekka Karijord har givit ut tre album, turnerat med Ane Brun, skrivit musik till flera teaterföreställningar och samarbetat med Cirkus Cirkör. Sedan åtta år bor hon i Sverige och på fredagskvällen var det dags för hennes första spelning i Uppsala.
Efter ett kort framträdande av hennes gitarrist Anders Scherp och cellisten Anna Dager blev det alldeles mörkt på Reginateatern och en spänd tystnad infann sig bland åhörarna. Några få blå spotlights tändes och Karijord gjorde entré på scenen. Med ordlös sång inledde hon spelningen. Sången loopades, trummisen Erik Nilsson anslöt sig och tillsammans skapade loopmaskinen och de intensiva trumslagen en närmast spöklik atmosfär. Karijord tog plats vid pianot och låten började på riktigt.
Med sättningen piano, trombon, cello, bas och trummor bakom Karijords skimrande röst blev ljudbilden fängslande. Lager lades på lager och musiken målade fram bilder av en snöig vintermorgon, vilket gick stick i stäv med den hotfulla stämning som rymdes i texten. Låten heter This anarchistic heart och var en övertygande start på kvällen.
Spelningen fortsatte att imponera trots en del smärre ljudproblem, och särskilt när Karijord spelade harpa uppstod ren musikmagi. Men när hon gav sig på att tolka klassikern Cry me a river (”en väldigt gammal låt som också har gjorts av Justin Timberlake”) och Nirvanas Smells like teen spirit tappade framträdandet styrfart. Det blev intressant kuriosa snarare än storartad musik. Och när hon spelade några av sina egna ”stökigare” låtar kändes öset mest forcerat.
Mot slutet av spelningen hittade Karijord och hennes musiker tillbaka till det de gör bäst, att förmedla vemodiga och vackra höststämningar. I de lugnare låtarna kom hennes röst till sin rätt och nyanserna i kompositionerna lyftes fram. Avslutande pianoballaden The noble art of letting go visade att Rebekka Karijord är en artist som förtjänar att få en större publik framöver.