Flamenco som förflyttade lyssnaren

Erik Steen börjar ensam och lite trevande. Som en dammig soluppgång en het morgon i utkanten av Sevilla. Sedan, ju längre låten går, lyser solen starkare, klarare och konturerna förvandlas sakta till tredimensionella föremål. Tapasfaten, det rödglänsande vinet i glasen.
Det är faktiskt svårt att tro att gitarristen framför oss heter Erik Steen och att vi befinner oss på Eko caféet i Uppsala. Därför känns det nästan lite snopet när Steen efter de första två låtarna säger "tack så mycket" på norrlandsklingande svenska. Förtrollningen bryts.

Innan konserten presenteras Erik Steen som den svenska flamencofusionens fader. En svensk Paco de Lucía alltså. Och när han sätter igång igen efter första mellansnacket är han snabbt tillbaka i det orubbliga flamencotemperamentet igen.
Fyra, fem sånger - det är svårt att avgöra när de flyter ihop - sedan kommer Robban Svärd och Fredrik Gille från Erik Steens flamenco fusion in, och bidrar med handklapp, fotstamp och Cajonspel. Den tydligt markerade rytmen lägger några extra dimensioner till den redan komplexa musiken, fyller ut omgivningarna med mer djup. I de mest intensiva stunderna låter de tre musikerna som en hel orkester eller en mindre romsk by på den spanska landsbygden.

Att musikstilar inte påverkas av landsgränser visar Erik Steen med all önskvärd tydlighet när han ömsom försiktigt smeker fram tonerna och ömsom pucklar på gitarren med all sin kraft. Flamenco i sin renaste form, som influenserna från andra musikstilar liksom oftast bara gör starkare i sitt uttryck.
Och den entusiastiska publiken som letat sig till Ekocaféet denna kyliga onsdagskväll visade att flamencon verkar vara på väg att få en framträdande plats i Uppsalabornas just nu höstfrusna hjärtan.

Flamenco som förflyttade lyssnaren

Andreas Jakobsson hade stundtals svårt att tro att han satt på Ekocaféet i Uppsala när Erik Steen spelade flamenco.