Fogerty hade trögstartad publik

Innan konserten börjar spelas Beastie Boys (You gotta) fight for your right (to party!) i högtalarna. Den helsittande publiken, som aldrig får igång någon gemensam klapp-kör, är dock ganska långt från någon partystämning. Något bättre blir det när John Fogerty och hans mannar går på scenen. På raden bakom mig skriker en man att han älskar John Fogerty och framme vid scenen dansar en kvinna och ett barn.

Apropå Sweden Rock Festivals framgångar genom att boka gamla 80-talsband har det skrivits mycket om att nostalgi säljer bättre än nyheter. Det gäller förstås bara om de gamla fansen inte börjat dö av - eller åtminstone är för trötta för att resa sig från tv-soffan en fredagskväll. Hovet utnyttjas bara till hälften, men är ändå inte utsålt.
På scenen är det mer livat än nedanför. John Fogertys Swamp rock - som är en slags blues, men samtidigt nästan en käck motsats till blues - är svår att sitta still till och han är generös med gamla hits. Redan under första halvtimmen hinner han avverka en rad gamla Creedence Clearwater Revival-låtar som Bad moon rising och Who'll stop the rain.

Genom hela John Fogertys solokarriär har hans musik påmint om CCR:s, vilket är logiskt eftersom han skrev det mesta materialet i gruppen. Ändå känns det som att det är först i och med senaste albumet, med namnet Revival och en låt med titeln Creedence song, som han riktigt förlikat sig med sin gamla grupp. Förutom en halvtimme i mitten där det stundtals växlar mellan kluckande country och 50-tals-rock 'n' roll är det som att lyssna på en greatest hits-skiva live. När de svarta skyltarna med den gula texten "Revival" tänds fattas det bara två ord för att cirkeln helt ska slutas.

Down on the corner får också större delen av publiken att resa sig och dansa lyckligt i bänkraderna, vilket visar att John Fogertys fans inte alls är döende. Bara ovanligt trögstartade.

Fogerty hade trögstartad publik

John Fogertys publik är inte döende, bara ovanligt trögstartade, konstaterar Andreas Jakobsson.