Folkmusik i särklass av Frifot

Konserten inleds med en nervdallrande version av Vildfågel, som liksom på nya albumet Flyt går över i två vindlande polskor kallade Härjedalingarna. Kappa grå, som är både melankolisk och glad på samma gång följer, och den riviga och raspiga sidan av Lena Willemarks röst kommer till sin fulla rätt.

I intervjun inför konserten talade Per Gudmundson om att cirkeln var sluten. Frifot hade kommit tillbaka till sitt ursprungliga uttryck igen. Men att det inte var fråga om något slut var uppenbart då och är ännu mer uppenbart när man ser trion i en fullsatt b-sal i Konserthuset.
Uttrycket är mycket riktigt enklare och mer rakt på sak än på länge, men trots att komplexiteten fått ge vika något så går det inte en sekund utan att det rör på sig. Frifots svenska folkmusik är i särklass. Där många andra folkmusiker rakt upp och ned spelar egna och traditionella låtar så får Frifot folkmusiken att leva, inte genom ytliga sammansmältningar med andra musiktraditioner, utan genom influenser som i stort sett obemärkt smyger sig in och vrider till musiken i dess inre.
Men det handlar om en mer synlig collageteknik också. När egna låtar blandas med traditionella och sammanfogas med texter av Shakespeare, Michelangelo och Gabriel Jönsson, i friska arrangemang blir det aldrig tråkigt.

Mellansnacken, som inom svensk folkmusik ofta blir gråa när all tillgänglig historia runt en låt nästan alltid pliktskyldig redovisas, räddas i Frifots fall av Ale Möller, som har en tunga lika vass som sina mandolasträngar. Riktigt roligt är det när han berättar hur hans retrotörstande barn intresserat sig för hans ålderdomliga kassettband och lyckats hitta den bortglömda låten Slit- och slängpolska.
När Ale Möller presenterar Suranjana Ghosh som en av de bästa indiska tablaspelarna är det dock inget skämt. Hennes trummor ger mitten och slutet av konserten en extra dimension som man inte ens visste var möjlig. Och att det verkar så lätt att integrera tablas med svenska polskor och hallingar handlar naturligtvis om att det är fyra exceptionellt lyhörda och anpassningsbara musiker på scenen.
20 år har passerat sedan starten och Frifot är fortfarande landets mest levande folkmusikband. Kanske mer nu än någonsin.

Folkmusik i särklass av Frifot

Enligt Andreas Jakobsson är Frifot landets mest levande folkmusikband.