Förnämligt uruppförande i Konserthuset

Uppsala Kammarsolister är verkligen en förnämlig ensemble. Musikerna känner varandra så väl och är så samspelta, att de fastän individuellt skickliga är som en enda organism. Alla insatser och tempoväxlingar sker med perfekt samtidighet. Torsdagens konsert med tre stycken från tre århundraden var en upplevelse.
Senast ett verk av Britta Byström uppfördes i Uppsala för drygt två år sedan (det handlade om trumpetkonserten Förvillelser) betecknades hon i förhandsreklamen som "en ung, lovande tonsättarinna". Det var väl inte fel då, men Britta Byström har sedan dess definitivt gått från "lovande" till etablerad, och ett uruppförande av en komposition av henne är en stor musikalisk händelse. Hennes musik är lättillgänglig och klangrik. Den bygger på en solid klassisk tradition men är också framåtblickande.

I det ör första gången uppförda verket Strövtåg i hembygden utsätts inte lyssnaren för några provokationer men stryks inte heller medhårs. Britta Byström kallar själv stycket "en fantasi över några enkla melodier", där tonala teman avlöser varandra i ett fritonalt landskap. Titeln är träffande. Lyssnaren känner sig stadd på vandring genom en trakt som är på samma gång välbekant och ny, just som att återvända till marker som man inte besökt på länge.
I inledningen tar de ljusa stråkarna upp en melodi som övertas av de mörka, återtas och utvecklas av violinerna och slutar i mörker. Pizzicati och glissandi används frekvent för att ackompanjera "vandringen", känslor sätts i rörelse men riktigt upprörd blir musiken aldrig. I en rytmiskt avancerad mellandel får violoncellen introducera melodin, varefter violinernas snabba accenter eller "utflykter" kontrasterar mot de mörka stämmorna. Det korta stycket efterlämnar en känsla av friskhet och harmoni. Helt säkert kommer detta uruppförande av Strövtåg i hembygden som hörbart uppskattades av åhörarna att följas av många flera.

Så följde ett arrangemang för stråkkvintett av Beethovens Kreutzersonat, vilket gjordes redan 1830 av en obekant upphovsman. Vid en jämförelse med originalversionen konstaterar man att den urkraft som första och sista satserna innehåller blivit en smula polerad och man saknar det fjäderlätta spelet i andantet som en ensam violin kan prestera. Men i gengäld bjöd de fem stråkarna på en dynamik som violin och piano ensamma knappast är mäktiga, och det var fascinerande hur melodistämman vandrade från det ena instrumentet till det andra, vilket gav en ny dimension till verket.

Konserten avslutades med Frank Bridges stråksextett, komponerad 1906-12. Det senromantiska verket har en traditionell form men denna hotar att sprängas av ett innehåll som är inspirerat av nya musikaliska idéer. En kontrollerad upprördhet råder där harmonier avlöses av disharmonier. I andra satsen förvrängs successivt ett vackert tema och i tredje satsen skaver cellons melodislingor mot övriga stämmor på ett orosalstrande sätt. Mot slutet nås dock en sorts syntes som pekar framåt mot en ny musikalisk orientering.
Tre minnesvärda verk och en enastående konsert att minnas!

Förnämligt uruppförande i Konserthuset

En minnesvärd konsert, skriver Per A F Åberg om torsdagskvällens evenemang i Konserthuset med uruppförandet av Britta Byströms komposition Strövtåg i hembygden.