Två av festivalens ytterligheter har varit bäst hittills och båda spelade under fredagen. 45 minuter efter att plojiga men mycket roliga Los Angeles-bandet Steel Panther har slutat sjunga om att ha sex backstage kliver Suicidal Tendencies, deras grannar från Venice Beach, upp på scenen. Deras hardcorepunk är en god lektion i hur energiskt ett band som snart firar 30 år faktiskt kan vara. Jag njuter av varje sekund, trots att en berusad hårdrockspublik beter sig som idioter. Kasta öl på bandet, nej tack! Gary Moore avslutar kvällen och håller sitt löfte om att spela hårdrock. Klassikerna radas upp, men själva framförandet är trött och alldeles för engelskt gentlemannamässigt. Lördagen blir en dag med fokus på bokstaven W. Som i Winger, Wasp och Watain.
På kvällen inträffar festivalens stora schemakrock. Barndomshjältarna Wasp spelar samtidigt som Switch Opens från Stockholm och Watain från Uppsala. De korta avstånden på festivalen gör att jag bestämmer mig för att springa mellan scenerna. Amerikanarna känns mer inspirerade än på länge, men det kan vara min tolkning då de endast spelar låtar från sina första skivor. Switch Opens hade jag gärna sett mer av, deras musik är fantastiskt driven. Watain har festivalens grymmaste scendekor. Brinnande upp och nervända kors, eld och rök. En utmärkt inramning till den hårda och karga musiken. Absolut en av festivalens höjdpunkter.
Avslutande Guns'n'Roses är givetvis försenade. Nästan en timme efter utsatt tid rusar Axl Rose in på scenen. Tempot är högt och solo-avbrotten är till en början få. Att de slänger in min gamla favorit Rocket queen värmer men i övrigt är låtvalet tråkigt förutsägbart. Tyvärr segar maskineriet ihop totalt mot slutet med en massa instrumentaltramsande som ingen i publiken kan uppskatta. Trots det en maffig avslutning på en i allra högsta grad lyckad festival.