Uppsala Internationella Gitarrfestival med eldsjälen Klaus Pontvik fortsätter att få hit stora namn. Senast i raden var australiensaren Tommy Emmanuel, lovordad på många och samstämmiga håll för sin så kallade fingerpickingstil. Med sig hade han två namnkunniga musikanter från helt andra kulturer, Stochelo Rosenberg och Vlatko Stefanovski från Makedonien. De turnerar under namnet Kings of Strings och konserten var exklusiv så det förslog, den enda i Norden denna gång och dessutom den sista i raden av konserter på turnén.
Klaus Pontvik inledde med att kalla Uppsala ”Gitarrens huvudstad”. Det är kanske att ta i men Gitarrfestivalen har verkligen satt staden på kartan som gitarrmetropol. Visst finns det andra ställen som kan aspirera på titeln men vem tänkte på det en sådan här magnifik kväll.
Eftersom Tommy Emmanuel helt ensam kan låta som ett par, tre gitarrister på en gång blev det hel orkester när han och hans medmusikanter drog igång. De inledde med devisen ”satsa hårt från start, öka sedan”. Bara inledningen tog andan ur publiken. Som tur var tog de ned tempot emellanåt, och visade att de var lika bra på innerliga ballader som snabba löpningar. Det var imponerande vilken bredd som fanns i gänget, här blev det musik i de mest skiftande smaker och färger: Beatlespotpurri, balkanska danser, jazz á la Django Reinhardt (Stochelo Rosenberg hade en exakt kopia byggd efter dennes gitarr), Mozart, Stevie Wonder, blues och gamla schlagerhits, och allt vad mer det kundevara.
Lägg till att detta framfördes med en aldrig sinande spelglädje. Allihop, och Emmanuel själv i synnerhet, såg ut att vara passionerat förälskade i sina instrument och i musiken. Det smittade från första tonen. Trots, eller tack vare, att de alla är virtuoser på sina instrument (eller som en av stadens gitarrister i publiken hördes mumla: ” det går f-n inte att spela på det där viset”) såg det lekande lätt ut att behärska ett instrument så till fullo. Musikerna verkade aldrig anstränga sig, bara leka av sig.
Riktig lek blev det när Emmanuel använde gitarren som slagverk, utan att det blev effektsökeri av det. Tvärtom, jag hade gärna hört mer av hans trollande med rytmen. Emellanåt blev det suggestiv magi av det hela, när de alla tre kom loss, eller om så Tommy Emmanuel spelade solo. Var och en för sig hade dessa tre kunnat fylla en kväll, och tillsammans blev det en förstklassig konsert.
Nu får vi sukta till i höst då den ”riktiga” Gitarrfestivalen drar igång nionde oktober.