Okej, vi har ingen fullstor symfoniorkester i Uppsala, medan mindre städer som Helsingborg och Gävle har det. Men vi har vår eminenta Kammarorkester som åtminstone väl lever upp till sin uppgift. I torsdags var det dags för säsongsupptakt och den lovade gott.
Möjligen har danske tonsättaren Carl Nielsen inte riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar under detta jubileumsår, 150 år sedan han föddes. Men Paul Mägi med Kammarorkestern drog åtminstone sitt strå till stacken. De inledde på egen hand med konsertuvertyren "Helios" som startade mjukt med bara kontrabas som passade vidare till hornet. Stillheten var dock bara ren kort illusion innan orkestern brassade på för fullt spjäll i några dramatiska crescendon innan tonmålningen ebbade, ungefär som den startat.
Nielsen är kanske mest känd för hiten "Dimman lättar" och sina symfonier. Men även hans violinkonsert (som Cecilia Zilliacus släppte på skiva i veckan) och inte minst konserterna för klarinett och för flöjt är hörvärda. Den sistnämnda kom solisten Tobias Carron att göra i en mycket bra version, allt medan orkesterns flöjtister satte sig i salongen för att njuta.
Carron är numera professor i flöjtspel vid Kungliga Musikhögskolan och solist i Gävle Symfoniorkester. Här påminde han med sitt virtuosa drillande varför jag själv för länge sedan började spela tvärflöjt. Detta underbara instrument kan ju i rätta händer visa upp ett stort register. Nielsens verk med sina stora kontraster och för tiden moderna tonspråk var ett bra exempel på detta. De två satserna hade gärna kunnat följas av flera, kombinationen av Kammarorkestern och Tobias Carron var riktigt bra. Men som Carl Nielsen själv lär ha sagt: "Det är nok til en fløjte". Samarbetet får dock gärna följas av flera tillfällen i framtiden.
Uppsalas "egen" huskomponist, Hugo Alfvén, fick stå för den andra halvan av kvällens konsert. Hans första symfoni, i f moll, stod på programmet. Alfvén var bara 24 år då han skrev verket och det präglas också av en ungdomlig ysterhet och även om det visar en ovanlig mognad för hans ålder märks att det är ett tidigt verk. Det mottogs på hans egen tid med viss skepsis, både för hans ungdom och hans vana att skrodera med sina erotiska eskapader som inspirationskälla. För säkerhets skulle dedicerades stycket till hans mamma.
Liksom Nielsens "Helios" börjar "1 Symfonin" stillsamt, med stilla rollar på pukorna, en ensam cello och sedan full fart i inledande allegrot som slutar med ett pang-på-slut. Det följande andantet bjöd på Alfvéns mer sköna musikådra, med böljande stråkar och smekande klanger. Tredje satsen hade gott kunnat vara en balett och dansinfluenserna var än större i fjärde satsen som avslutades med ett klassiskt klassikerslut.
Som helhet fick Kammarorkestern & Paul Mägi briljera och det är imponerande hur de kan hantera dynamiken så bra. Alla tre verken denna kväll byggde mycket på kontraster och hanterade man mycket fint med de medel som stod till buds.