Från trist indie till oemotståndlig pop

När stora delar av den "civila" befolkningen satt hemma i lördags och såg Ark sjunka i Helsingforsbukten var det packat med popfolk på V-Dala nation. Shout Out Louds har helt enkelt en stor skara fans, trots att de bara är två plattor in i karriären och att förra albumet kom för tre och ett halvt år sedan. Men självfallet hade de enorm draghjälp av glödheta P 3-plågan Tonight I have to leave it, som inte bara låter som The Cures In between days. Den är nästan lika bra.

Och det är deras förmåga att smida pophits som sitter som hällristningar på indiepopberget efter en och en halv lyssning som är deras adelsmärke. Tyvärr håller inte allt material samma omedelbara klass. Första halvan av spelningen är också ganska trist. Sångaren Adam Olenius verkar fixera på en punkt i fjärran och hans lite ledsna hund-uppsyn är relativt konstant. Det blir bättre fart när snygga Impossible luftas, liksom gamla hiten Please please please, och framför allt mot slutet när basisten Ted Malmros vevar med sitt don som det vore ett fiskespö.

Just Tonight I have to leave it är oemotståndlig och får (förstås) överlägset bäst respons av publiken. Där borde man nästan satt punkt. Spelningen avrundas i stället med Hard rain, som slutligen går upp i atomer när Olenius försöker sig på lite spontant klaviaturspel.

För övrigt gillar jag skarpt det sjöfartskoncept som omgärdar nya albumet, där bandnamnet och titeln stavas fram med hjälp av signalflaggor. Synd då att de flaggor som pyntar scenen har hängts på fel ledd. Och i fel ordning, "Louds Out Shout" blev det. Fast sånt struntar nog popnördar i.

Från trist indie till oemotståndlig pop

När Shout Out Louds halade fram hitsen på V-Dala nation i Uppsala nappade Jonas Kihlander.