Frida Hyvönen knäckte Katalin
Norrlandssångerskans sound är så egensinnigt att det är svårt att plocka ut ens tänkbara influenser, tycker Andreas Jakobsson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är lätt att se Frida Hyvönens senaste album Silence is wild som den felande länken mellan indie och storslagen popmusik. Som specialdesignad för alla indiefans som inte erkänt för sig själva än att de tröttnat på lo fi-sessioner i badrum och avsiktliga felspelningar. Live är Hyvönens sound dock mer sparsmakat.
Med Katalins flygels hjälp lyckas hon visserligen återskapa mycket av skivans storslagenhet. Men de mer återhållna alstren blir än mer nedtonade vilket förstärks av rösten som blir svajigare utan omtagningar. Det kompenseras snyggt av att låtarna därmed också blir livligare, vilket de två kompmusikerna understödjer väl.
Frida Hyvönen frågar om vi handlat några julklappar och "drömmer om att få göra en julshow". Det skulle kunna bli riktigt bra. Förutsatt att hon inte hamnade i några smetiga Disneyklichéer, vilket ofta blir fallet även med bra artister som hamnar den fållan. Fast det skulle nog inte vara någon större fara. Norrlandssångerskans sound är så egensinnigt att det är svårt att plocka ut ens tänkbara influenser.
Dessutom är hon svår att riktigt få grepp om som liveartist. Man får ibland känslan av att hon använder Brechtsk verfremdungteknik. Alltså skapar en stämning som sedan bryskt bryts, som om hon inte riktigt vågar genomföra illusionen fullt ut eller av någon anledning inte vill. Det är störande samtidigt som det ibland tycks ge mer energi åt de kraftfulla partierna.
Den nästan fulltaliga Katalinpubliken känns också ambivalent. Applåderandet varierar uppseendeväckande mycket genom konserten. Under de sista låtarna ökar de dock stadigt och efter en knäckande version av Scandinavian blonde verkar alla ha bestämt sig.
MUSIK
Frida Hyvönen
Katalin, Uppsala, tisdag
Frida Hyvönen
Katalin, Uppsala, tisdag