Som inledning hade man valt den andra av Brahms två sonater för violin och piano, op 100 i A-dur. Musikerna visade omedelbart sin klass genom ett skönt samspel, härlig frasering och perfekt intonation i Stradivariusfiolen från 1678. Allt gavs sin rätta karaktär i de tre satserna som uppvisar ganska skilda stämningslägen, från det melodiösa allegrot i första satsen, över det lugna andantet till slutsatsens graciösa allegretto.
Manuel de Falla avslöjar i nästan all sin musik sitt spanska ursprung, inte minst rytmiskt. I Suite Populaire Espagnole utgår han från en svit av sju spanska sånger som bantades ner till sex och arrangerades för violin och piano. Här prövas musikerna med de tekniska finesser han bakat in i serien: komplicerade rytmer, pizzicato och flageolett i fiolen, häftiga danser i Canción, Polo och Jota, en lugn vaggvisa i Nana och djupa känslor i El pano moruno och Asturiana. Allt exemplariskt och virtuost framfört.
Efter paus var det dags för Alfred Schnittkes verk från 1968, Sonat nr 2 för violin och piano, Quasi una sonata, ett våldsamt, för att inte säga brutalt stycke musik utan antydan till klassisk tonalitet, säkert oerhört svårspelat. Båda musikerna jobbar intensivt med sina partitur som låter oss uppleva fiolens allra högsta toner och får bevittna instrumentets resonans in i flygeln. Pianisten använder både knytnävar och armbåge mot klaviaturen. Trots allt verkade Elina Vähälä och Mirka Viitala behärska sina noter till fulländning, i en helt omtumlande tolkning.
Den fulltaliga och mycket uppskattande publiken i Orangeriet fick vila sina öron med tre drömska kompositioner från sviter för violin och piano av Sibelius: Rondino, Romance och Mazurka. Ett extranummer gav ytterligare vila: den älskliga Fågeln som profet av Robert Schumann.