Kvällens huvudnummer var Englands just nu obestridliga bluesdrottning Joanne Shaw Taylor. Hon hade flugit in enbart för denna konsert och skulle tillbaka till England samma kväll. Men av någon stressad resfeber märktes inget, hon vågade vila i låtarna och tog ut svängarna ordentligt.
Hon och bandet hann spela två låtar innan de avbröts för ett nödrop om att läkekunnig personal söktes. Det verkade vara ett gäng på plats för det gick ett antal personer ut för att hjälpa. Får hoppas att det gick bra för den behövande hur som helst.
För Taylor & Co var det en i alla fall ett bra avbrott. Ljudet blev betydligt bättre efter det och främst gitarren kom mer till sin rätt. Hon är en remarkabel fena på att krana ljud ur sin Telecaster och hon bjöd på det ena bländande solot efter det andra. Härligt att se en kvinna ta en sådan självklar plats i en historiskt så mansdominerad genre.
På det så är hon en fenomenabel sångerska också. Med den där härliga hesheten i rösten fick hon även slitna bluesfraser att kännas fräscha. Tillsammans med bandet - där särskilt eminenta orgelliraren Bob Fridzema stack ut - fick hon till en stark dynamik, från innerliga bluesballader till fullt spjäll.
Invigningen av festivalen bjöd förstås på en rad talare, däribland Konserthusets vd Lena Åberg Frisk och kulturnämndens ordförande Peter Gustavsson. Ett kort smakprov av festivalen kom som ett smörgåsbord på det när Göran Söllscher spelade ett par Beatleslåtar, José Macario spelade fusionsjazz på en åttasträngad gitarr från Uppsalabolaget Strandberg Guitars och inte minst - underbarnet Toby Lee som tretton år ung kan tävla med de flesta bluesgitarrister.
Kvällens överraskning var ändå brittiske Jack Broadbent som ensam med sin slidegitarr lät som ett helt band. Som slide använde han sin specialgjorda fickplunta, vilken också gick att köpa en kopia av efteråt. Han visade sig också vara en ståuppkomiker i det lilla formatet mellan låtarna.
Clas Yngström hade äntligen fått tillbaka sin stulna gitarr. Han fick glädja sig åt det, hans och Sky Highs framträdande blev kort och hämmades av burkigt ljud. Men att han kan sin Hendrix fick han återigen visa. Men mer nästa gång kan vi önska.
Som start gav det mersmak. Och det hela har ju precis börjat, ett stort antal konserter återstår innan det hel avslutas med José Gonzaléz på söndag. Alltså fullt upp för Klaus Pontvik & Co.