Giganter som blandar och ger

Tiden går men Metallica består. Mycket har hänt sedan slutet av 80-talet med såväl musiken som trummisen Lars Ulrichs (och mitt) hårfäste. Under 90-talet och början på 2000-talet kröp utvecklingen bakåt, kärnfansen föll av likt mjäll och bandet, familjen, led av inre slitningar. Den stora comebacken skulle ske med albumet St Anger 2003, men det blev delvis en flopp. 2008 var det dags för att ännu en gång "bli lika bra som förr" med Death magnetic. Plattan fick ett bättre mottagande än den föregående, men varken är, eller bör vara, jämförbar med de gyllene åren.

Så när James Hetfield & co stormar upp på den ovala scenen, placerad i mitten av Globen, drar i väg de två första spåren från nya albumet och förkunnar att de ska bjuda på "new stuff" som minsann passar fint ihop med "old stuff" är det inte riktigt sant. Likt en metallversion av Rolling Stones utesluter de stora tidsspann i karriären. Gapet mellan "det gamla bra" och "det nya bra" växer med åren vilket skapar ett märkligt spänningsfält, ett slags tupé som överbrygger fläckarna på den stolta hjässan. Skillnaden mellan That was just your life/The end of the line och 21 år gamla Harvester of sorrow - bandet i sin allra krispigaste form - är skärande vass vad gäller det mesta. Och trots att man sett och hört låten live sedan Solnahallen oktober 1988 känns den alltjämt som ett uttryck för ett betydligt mer angeläget och utmanande Metallica. Således blir kvällen en ryckig historia.
Men liksom på Stockholms stadion förra sommaren, då setlistan var en ren orgie i nostalgi, är bandet i fin spelform. Hetfield, Trujillo och Hammett trivs på den kistformade mittscenen och turas om att inta lämpliga posteringar för att ge alla i den härligt uppeldade publiken chans till lite närkontakt. Det roterande schemat är emellertid inte helt planlöst, i sådant fall hade nog någon strukit med i någon av de många pyrotekniska attackerna. Hetfields röst är distinkt och kraftfull medan Hammett som vanligt trippar runt och ser lite bubblig ut, Trujillo släpar basen i backen på karakteristiskt manér och Ulrich har faktiskt inte lika fullt sjå att hamra sig igenom setet utan större missöden som brukligt.

De silvriga kistorna som hänger i ljusriggen påminner mest om bautastenar och gör inte mycket väsen av sig förutom att de hissas ned vid några tillfällen. Det är spelglädjen som är showen, utan den kunde lördagskvällen blivit en av de mindre minnesvärda Metallicaspelningarna. Sex låtar från stabbiga Death magnetic är lite överdrivet. I synnerhet när man även klämmer in två covers, varav den ena är obegripliga Bob Seger-dängan Turn the page. Covers sägs höra till när det gäller Metallica, men i min mening blir det lite överdrivet.
Särskilt när åren går och det man vill höra trängs allt djupare ned i låtskattkistan. Fast att man den här gången lyckades fiska upp Fight fire with fire, som tyvärr blir en enda brölig massa, No remorse och Jump in the fire var kanske överraskningar nog.

Giganter som blandar och ger

En väl vildsint friserad låtlista kunde enligt Jonas Kihlander inte stoppa ett Metallica i god matchform.