Det är utåt sett lätt att tro att Uppsala Internationella Gitarrfestival bara är en massa konserter. Det är klart att namn som Al Di Meola, Egberto Gismonti och Göran Söllscher är det som sticker ut. Med all rätt, det är riktigt stora namn som vi kan var stolta över att de kommer hit.
Men det är också mycket annat. Även tidigare i veckan har det varit clinics och workshops (fråga inte mig vad som är skillnaden) där namn som Di Meola, Clas Yngström, Claes Ottelid och Sebastián Caldas undervisat och inspirerat lokala och tillresande musiker. Inte minst är ju Gitarrfestivalen en vitamininjektion för alla gitarrister in spe. Till och med jag som inte kan ett enda ackord på gitarr faller nästan för att införskaffa ett instrument.
Särskilt lätt är det att falla när man ser alla läckra instrument som visas upp. Lokala utställare som Uppsala Musikverkstad och gitarrbyggaren Ola Strandberg visade nyheter som fick det att vattnas i musiktarmen. Lägg till ett antal kringsaker som man ju bara måste ha. Innan jag kommer på att jag inte spelar just gitarr då förstås. Men det är väl aldrig för sent att börja.
På lördagen var det också verksamhet för barn (även ett på finska), och även ett inslag om Suzukimetoden för de yngsta. Tävlingen International Young Talent Competition genomfördes, men där kunde jag inte pressa festivalgeneralen Klaus Pontvik på resultatet. Det skulle dock gå ut i ett senare pressmeddelande. Talang fanns i överflöd hur som helst.
En som delade med sig av sitt kunnande under festivalen var argentinaren Carlos Moscardini. Under ett par tillfällen har han undervisat i ensemblespel och samlat en grupp på åtta gitarrister som fick chansen att framträda tillsammans med honom under hans egen konsert på eftermiddagen. Det lät riktigt fint när han dirigerade den lilla spontana "orkestern".
Fast det lät förstås ännu bättre under den del som han spelade helt själv. Denne lille tystlåtne musikant som ursäktade sin engelska bygger sin musik på Argentinas tradition av folkmusik och tango. Särskilt bygger hans eget komponerande på den mer traditionella milongan.
I ett antal egenkomponerade stycken visade han både en fin fingerfärdighet och ett antal miniatyrer till musik som borde få en vidare spridning. I det lilla formatet fick han med både ett underliggande drama och en hel del humor. Lägg till intrikata melodier och stämningsfulla titlar som "Horizonte infinito" och det hela utvecklades till en trivsam konsert.
Trivsamt är också ett ord som passar in på hela festivalen. Nu återstår bara söndagen för denna gång, med bland andra Pavel Steidl och José Gonzaléz.