Vi kan historien bakom musikgruppen från Ånge vid det här laget: sångaren Robert Pettersson har skördat stora framgångar som sångare i Takida men behövde en nytändning och bildade Stiftelsen tillsammans med barndomsvännerna Mikael Eriksson, Arne Johansson och Martin Källström. Bandets kommersiella topplaceringar till trots har man det genomgående tufft med kritiker som sågar bandet med formuleringar som att Robert Pettersson ”ger den pojkrumsrunkande Slitz-läsaren ett ansikte” och att musiken är som ”Tomas Ledin i punkbottnad-fritidsgårdsförpackning”. Som UNT Kultur skrev i fredags så är Stiftelsen ett älskat och hatat band.
Singeln En annan värld från uppföljningsalbumet Dopet är en av låtarna som fansen sjunger med i när Stiftelsen besöker Uppsalas Svandammshallarna under lördagskvällen. Medan jag sitter på läktaren och väntar på att konserten ska dra igång ljuder en rad lättsmälta rockdängor ur högtalarna. Så plötsligt hör jag inledningen till Creedences Have you ever seen the rain (och lite senare även Gamla nordsjön) och hinner precis tänka ”Men hur tänkte man nu?” hela läktaren börjar skriksjunga med och jag vågar mig på en analys av Stiftelsens väl tilltagna publik. Man vill kunna skråla med och Stiftelsen är en kombination av melodier som känns logiska och fastnar, lättsmälta (nästan förutsägbara) arr och texter som är lätta att komma ihåg och som inte gör sig till för någon – på gott och ont.
Och saken är den att Stiftelsen levererar en stabil spelning och låter bättre än på skiva. För det är de alltför banala, inte sällan klyschiga texterna som är bandets svaga punkt och på en spelning som denna hörs texterna faktiskt knappt och det är istället melodierna och drivet som står i fokus. Och där är Pettersson och gänget bra, faktiskt så pass bra att jag tvivlar på att någon som köpt biljett lämnar lokalen besviken. Lägg där till en helt superb ljusshow som täcker upp för bandets annars rätt intetsägande scenspråk. Livescenen är helt enkelt Stiftelsens bästa forum.
Mest jubel uppbringar Nu får du gå hem som sågats för sin text och sammanfattat handlar om att det är så jobbigt med tjejen som vill prata istället för ligga och som blir hemskickad när övertalningskampanjen inte lyckats (m.a.o. tjatsex). Men den sunkiga texten till trots så har låten ett snyggt taktbaserat driv med en lätt refrängslinga. Bäst under kvällen är dock ändå hiten En annan värld som är omöjlig att inte ryckas med i.
Det är lätt att såga Stiftelsen, att peka på banala (ibland förolämpande) texter, på sången som låter likadan i alla låtar och på den musikaliska fusionen av dansband och rock. Det är lätt att säga att kvalitet har fått stryka på foten för kvantitet. Men man bör ställa sig frågan: vilken typ av kvalitet? Alla band och liveakter ska bedömas utifrån sin genre, oavsett vad man tycker om den, och jag förstår att Stiftelsen är ett grymt populärt band. För man måste inte alltid käka en vällagrad Stilton när man är sugen på ost – ibland är en extrastor påse ostbågar det som smakar allra bäst.