Helkväll i baktaktens tecken

"I know it´s cold outside, but it´s gonna be really hot in here" lovar uppvärmningssångaren innan kompbandet sätter igång med en tung bas. En kallstart blir det. Avgassmutsigt sväng från bandet och försiktigt gungande från publiken.
Det visar sig dock att uppvärmningsmannen inte hade behövt lova någonting och att hans uppvärmingsförsök är ganska meningslösa. Det enda han behöver göra är att presentera The Abyssinians och Katalin börjar koka. Plötsligt fullsatt framför scenen. Plötsligt ett hav av oerhört rytmiska människor.

De tre åldersstigna och skönsjungande herrarna i The Abyssinians får direkt stilpoäng för kläderna, som känns hämtade direkt från 70-talet, men med en modern touch. Pluspoäng även för bandet, som får det att baktaktssvänga på bästa möjliga sätt.
Efter ett par låtar får även The Abyssinians själva poäng för sin insats. Den tama sången i början visar sig handla om ljudproblem och när det balanseras upp låter det snart som att de senaste 30 åren aldrig gått.

Paus. Dags för nästa akt att äntra scenen. Black Uhuru. Också de i trioformat och med samma kompband. Även här gör bandet lysande ifrån sig. Basgången rullar som åskmuller genom lokalen och även om bandmedlemmarna ser ut att halvsova får de även till en föredömlig variation på musiken. Och i Black Uhurus fall är det nödvändigt. De bygger upp många av sina låtar med en eller två fraser som rullar och upprepas (i det oändliga känns det ibland som). Som en skönsvängande och ganska behaglig hjärntvätt.

Bandet klarar av att väga upp det ganska tröttsamma malandet så bra att man ibland undrar vad Black Uhuru själva fyller för funktion. Klassikern Guess who´s coming to dinner mot slutet lyfter dock hela konserten. Liksom den hängiva Uppsalapubliken som alltid verkar ha tid över för en helkväll med reggae som tema.

Helkväll i baktaktens tecken

Den hängivna Uppsalapubliken lyfte Black Uhurus konsert på Katalin, tycker Andreas Jakobsson.