Det berättades en historia i Stora salen på Konserthuset under torsdagskvällen. En historia som kretsar kring en argentinsk milonga, ett tangoställe, som drivs av en skönsjungande föreståndarinna (Patricia Nora). Till milongan hittar tre danspar som för berättelsen framåt genom den argentinska tangons olika känslotillstånd, allt medan de ackompanjeras av tangoorkestern. Det är prostituerade, hallickar och kärlekspar som ger uttryck för sina känslor genom dansen. Tango Azul presenteras som en av de mest framgångsrika tangoshowerna i Europa, något som känns föga förvånande.
I den traditionella argentinska tangon ses dansarna med huvudena tätt ihop och tillsammans utgör paren en A-form, till skillnad från den X-form som ses inom standarddans. Trots kropparnas distansering är det en intensiv intimitet som projiceras ut i rummet när de tre dansparen turas om att kind emot kind röra sig över golvet. Intimiteten håller i sig under hela showen som känns som ett enda långt förspel. Andra känslolägen byter av varandra i ett rasande tempo: den stilla omfamningen utvecklas på några sekunder till ett crescendo av passion och eldighet som förstärks av musiken och sången.
Trots publikens, eller i alla fall min, knapphändiga spanska så är varje nummers del i berättelsen tydlig. Likt tuppar och påfåglar uppvaktar och bråkar dansarna med varandra. Blottade ben sträcks ut jäms med golvet för att i nästa stund flippas bakåt i snabba sparkar som placeras mellan partnerns ben.
Tango Azul är ett välkommet inslag i Konserthusets kalendarium och jag hoppas att fler än torsdagens modest tilltagna publik får chansen att på nära håll njuta av den argentinska tangons nycker när showen visas igen i kväll.