Det var hitsen som stod i fokus när den första upplagan av Turné i Sommarsverige kom till Uppsala. De tre artisterna spelade framför ett idylliskt skärgårdsfoto i Parksnäckan. Dessvärre var fotografiet det enda som påminde om sommar och inte långt in i spelningen började regnet forsa ner. Men publiken tog snabbt på sig regnponchos och lät inte väderleken störa.
Redan en halvtimme innan utsatt starttid bad publikvärden besökarna att sitta närmare varandra. Köerna ringlade sig långa utanför och det är frågan om alla som ville komma in fick plats. Det är inte konstigt med tanke på att det är tre av våra mest folkkära artister som slagit ihop sina påsar. Det är nog ett smart drag för jag har svårt att se dessa herrar dra speciellt mycket folk på egen hand, då det varit relativt tyst från dem på senare tid – om man bortser från någon misslyckad chokladreklams-kupp.
Turnékonceptet går ut på att de spelar låtar ur varandras musikaliska historia, ibland tillsammans och ibland var för sig. De lyckades väl med att få det att kännas som en konsert och inte en ”ta tre betala för en”-tillställning.
Det tråkiga med Parksnäckan som konsertplats är att det är sittplatser. En hel del personer försökte dansa i mittgångarna, men missnöjda, sittande, åskådare bad dem snabbt sätta sig ner. Konserten hade verkligen fått ett lyft av ståplatser, speciellt när det är många dansvänliga hits som serveras på rad. Det löste sig inför avslutningen då Isaksson bad publiken ställa sig upp och dansa till hans största hit "Hos dig är jag underbar". Det blev direkt mycket festligare och artisterna såg nöjdare ut.
Att fokus ligger på att det är tre herrar med hits är visserligen självklart, med tanke på att de vill sälja slut över hela landet. Men det blir också ganska tröttsamt i längden. Det fanns inga ambitioner att vara kreativa, inga försök till omtolkningar av låtar à la Dylan och inga överraskningar. Man fick det man förväntar sig helt enkelt. Det är lite synd, för kompbandet är väldigt skickligt och de tre artisterna har bra röster. Men ambitionen verkade inte finnas där.
Kvällens bästa ögonblick var när Uno Svenningsson själv spelade "Under ytan" med en akustisk gitarr. Det var också kvällens överraskning när solot, som på skiva spelas på basfiol, istället spelas på orgel, vilket skänker en härlig 70-talskänsla till låten. Men det hade varit ännu bättre om rapparen Blues bjudits in för att rappa några verser ur hans hit med samma namn och Svenningsson spelat refrängerna. Då hade det kunnat bli riktigt roligt.