Hoppfullt med Manu Chao

Det borde vara svårt att vara Manu Chao. Att ständigt ha pressen på sig att leva upp till nästan orimliga förväntningar om en liveartist som slår det mesta. Att ha rollen av artisten som förmedlar hopp till människor i en vansinnig värld. Ändå verkar det så enkelt när Manu Chao och hans kompband får Hovet att likna en kokande människogryta. Manu Chao är hopp och positiv galenskap personifierad, både genom sin musik och sin karisma som känns lika stadig som en välbyggd husgrund.
Manu Chao växlar mellan nya och gamla låtar, mellan baktaktsgung och intensivt punkös. Allt utan att någonsin stanna upp och utan att låta en enda sekund vara helt tyst. En låt går över i nästa som går över i nästa konserten igenom. Och trots att det liknar kaos på scenen, så visar balansen att det egentligen är noga planerat. Just som man nästan fått nog av intensitet blir det lugnare och just när man är redo för röj igen så kommer det. Ofta sker tempoväxlingen mitt i en låt.

Den enda egentliga invändningen jag kan komma på är att det stundtals blir lite jämntjockt. Manu Chao har hittat ett koncept utifrån vilket han bygger sina låtar och han gör det bra. Men mycket av materialet låter också ganska lika.
Materialet från nya albumet La Radiolina är med det höga tempot säkra kort live. Men det är ändå de äldre alstren som Clandestino, Merry Blues och Me Gustas Tu som får mest nyanser och färg den här kvällen.
Liksom Manu Chaos musik är en brokig blandning av stilar, traditioner och språk, är också publiken en blandad sådan. Unga och gamla dansar tillsammans med kärleken till musiken och oförmågan och oviljan att sitta still som enda till synes gemensamma nämnare. På golvet, i bänkraderna och i korridorerna studsar människor som i trance, alla med ett stort leende på läpparna.

Manu Chao själv upprepar titeln på sitt andra album Próxima Estación: Esperanza gång på gång. Nästa station: hopp. "Always, always." Och till skillnad från många artister som propagerar så känns orden helt naturliga, som att de måste sägas och att det stora felet är att inte alla artister gör samma sak. Manu Chao är sitt budskap och han älskar det han gör. Efter att ha sagt, "god natt", ångrar han sig, stannar kvar på scenen och spelar tre låtar till, till synes helt spontant och efter extranumret står han kvar länge på scenen och visar sin tacksamhet mot publiken. Som att han inte klarar av lämna alla dyrkande människor, men är för trött för att fortsätta. Det kan jag förstå. Själv är jag nästan för utmattad för att ens orka lyssna mer.

Hoppfullt med Manu Chao

Enligt Andreas Jakobsson är Manu Chao hoppet och den positiva galenskapen personifierad.