Humor med ett stråk av mörker

Som en regelrätt poesiuppläsning börjar det. Jacques Werup läser upp en trevande dikt som går över i musik när han lyfter saxofonmunstycket till munnen och kompbandet Skånska Swingeliten smyger i gång.

I en intervju i Svenska Dagbladet sade Jacques Werup att han alltid sökt en enkel ton i sin poesi, eftersom han är mer intresserad av människorna som läser hans böcker än av estetiken. Det är en förklaring till att de gör sig bra kryddade med musik. Som sångtexter måste orden vara tydligare än på boksidorna om de ska ha någon chans att nå fram till lyssnaren.

Dikternas enkelhet gör också att de naturligt ersätter mellansnacken. Ibland är det osäkert om Werup läser upp eller bara berättar och en bit in i konserten spelar det inte längre någon roll.
Små berättelser, bilder ur poetens liv, framförda med poetiskt precist språk. Så sanningsenliga de kan bli när en författare berättar.
- Trodde ni att detta skulle bli en munter afton så tog ni miste, säger Jacques Werup.

Och i de mustiga och känslosamt framförda historierna, bland annat om ett möte med Louis Armstrong och flera möten med gamla älskarinnor, finns förutom humorn också ett mörkt stråk som speglar livets obönhörliga förgänglighet. "Om hundra år står en annan poet här och pratar inför en annan publik om framtiden."
Skånska Swingelitens lunkande jazz är i sig lite småtråkig men trivsam och blir en vacker kuliss till orden. Liksom all bra litteraturmusik lyfter den fram dikterna genom sin egen osynlighet.
- Det här blev ju inte så tråkigt, säger Jacques Werup mot slutet när han sammanfattar kvällen och hela sitt liv på samma gång.
Det följs upp av en dikt med några rader om att ha kramat Jorden "som ett äpple" och "älskat månen" och det är bara att hålla med. Extranumret blir hans "garanterat enda hit" Tack för allt.

Humor med ett stråk av mörker

Roligt och sorgligt på samma gång tyckte Andreas Jakobsson om Jacques Werups poesikonsert på Reginateatern.