Om man ser en kvinna komma viftande med armarna, förföljd av nästan hundra svartklädda män är hon antingen illa ute, eller är dirigenten Cecilia Rydinger Alin. Som tur var så gällde det sista när OD tågade in till sina så här års sedvanliga Capricer. Hela fem stycken gjorde man som vanligt på två dagar, ett schema värdigt vilka världsartister som helst.
Ordet ”caprice” lär ju betyda ungefär nyck eller impulsivitet. Men är det något som kännetecknar OD:s variant på begreppet så är det noggrann planering och - kan jag tänka mig – hårda repetitioner. Allt sitter som en smäck, från början till slut, utan att det känns krystat eller strypt kreativitet. Det är bara att böja på huvudet i beundran, det är ju ändå mestadels inga heltidsproffs det handlar.
Det gjorde det i stället när det kom till årets gästartister. En till synes försenad Per Andersson kom instörtande med andan i halsen med resväska och erbjöd en hutt på nyinköpta drycker på ett typiskt Uppsalasystem: ”Akademisk kvarting”, ”OD Anderssons Akvavit” och vad det var allt. Han lyckades ställa till med rejäl oreda hur som helst. Dock inget mot vad han gjorde senare i showen där hela hans talang för slapstick och buskis kom till sin rätt. Jag hörde någon i publiken muttra i pausen att ”den där Per Andersson är väl lite för mycket ändå”. Visst, fast på ett härligt sätt!
Det tycker nog vissa om den andre gästen också. Ingen tog nog fel fast han kom klädd som Snövit och sjöng ”When You wish on a star”. Om inte rösten avslöjade så gjorde nog skägget det direkt. En önskeartist hur som helst, den gode Rickard Söderberg. Han har ju inte bara en gudabenådad operatenor, han är också en fullfjädrad estradör. Som en för länge sedan utkommen kunde han fritt köra ett gäng godmodiga bögskämt också. Okej, det blev ingen kvinna som gäst i år, men en queer, sminkad och skäggig, kanske aningen fjollig björn räcker fullt ut det också!
Det var också han som beskrev hur roligt det var att få arbeta med OD: ”att det är fantastiskt att ha hundra skitsnygga män bakom sig!”. Så hade de också på sig silverboor under en låt.
En som år efter år bidrar till det komiska är också konferencieren Samuel Åman. Man kan gå nästan bara för hans skull, perfekt tajming och härligt fyndig humor. Lika självklart ska förstås inte skönspelande Trio X glömmas bort, ibland förstärkta av pianisten Folke Alin och gitarristen Andreas Lindgren. Ett instrumentalt stycke av basisten Per V Johansson lyste också upp.
Fast självklart är inte allt ”bara” humor. OD är ju en av världens bästa manskörer. De fick visa att de är suveräna sångare också förstås. Ledda av skickliga Cecilia Rydinger Alin, nu inne på sitt tionde år – tiden löper bara alltför snabbt – tog de sig med bravur igenom inte bara den klassiska repertoaren. Brittiska gruppen Queens flaggskepp ”Bohemian Rhapsody” gjordes mycket snyggt i samarbete med Rickard Söderberg och likaså avslutande ”When I ruled the world” (Coldplay) blev en tour de force.
Det är intressant med den tillåtande dresscode som gäller när man går på en Caprice. Här trängdes frackar & långklänningar med huvtröjor och allt däremellan. Det är så det ska vara, det här är inget exkluderande arrangemang bara för det akademiska Uppsala.
Så då är det bara att få tiden att gå till nästa års Caprice, världens mest planerade nyck.