Hypnotiskt och lättretligt

På skiva är Queens of the Stone Age närmast oslagbara. Live kan det bli lite mycket utav det goda när anföraren Josh Homme låter hela den brokiga låtskatten skimra. Från psykotisk robotrock till sjukligt smittande hårdpop i en nästan två timmar lång kavalkad - spretigheten borde ta kål på all form av enhetlig känsla, men gör det inte. Även om det är (kittlande) nära.

Efter ett evinnerligt turnerande är det kanske inte världens mest gladlynta gäng som dyker upp på Annexet. Däremot har de jobbat in ett äckligt disciplinerat groove, tidiga höjdpunkten Misfit love är så pass hypnotiserande att man som i en gammal spionthriller hade varit mottaglig för vilket mördarkommando som helst och utfört det med mekanisk, hålögd precision.

Lite som Homme själv, som troligen vaknat på sniskan och bland annat lite onödigt skäller ut en säkerhetsvakt. Men den sammanbitna uppsynen och hållningen medförde bara att utförandet blev än mer fokuserat, ett slags ilsken precision, och låtar som Someone's in the wolf och I think I lost my headache får se sina flummiga svansar föredömligt hårt hållna. Att få uppleva något som är så vackert broderande och på samma gång kirurgiskt iskallt är tämligen fascinerande. Att sedan försöka klämma in lite småsnuskigt gung med I wanna make it wit chu är att kräva mer av verkligheten än den klarar att härbärgera.

Så, visst blev det för mycket utav det goda till slut. Precis som det ska vara.

Hypnotiskt och lättretligt

Queens of the Stone Age var som ilskna byrackor och fick Jonas Kihlander att vifta på svansen.