I livsglädjens tecken

Mariza börjar nästan bli en artist-in-residence på Konserthuset och vet hur man tar den uppsaliensiska publiken. Det är en upplevelse att se ett medelålders auditorium uppföra sig som om det vore Justin Biebers tonåriga publik. Så var det när Uppsalapubliken mötte fadons okrönta drottning, portugisiskan Mariza Nunes igen. Man ska inte låta sig luras av det ofta sorgsna inslaget i hennes musik. På scenen är hon en gudabenådad underhållande och rolig artist som vet hur man tar en åskådarskara. På slutet stod publiken upp i omgångar, dansade och klappade vilt samt sjöng till och med på vissa ställen. Det är första gången jag känt golvet svaja en aning och funderat på om byggnaden är gjord för detta. Men den höll.

Och det gjorde också alla förväntningar på Marizas framträdande. Hon har inte varit här på ett tag nu, som hon sade; hon har blivit mamma under tiden. Om det nu var det som gjorde henne extra glad eller inte, hur som helst så gick kvällen betydligt mer i livsglädjens tecken än i vemodets. Även om det fanns så det räckte av detta också.
Konserten inleddes med enbart hennes röst i mörkret. Effektfullt så det förslog, innan musiken kom i gång ordentligt. Jag slogs direkt återigen av vilken fantastisk röstekvilibrist hon är. Från första tonen fyllde hon hela Konserthuset och fortsatte med det ända till slutet, en stund dessutom utan mikrofon. I rösten fanns all den längtan, sorg, vemod och kärlek – lycklig eller motsatsen – som människan är mäktig. Och glädjen som sagt.

Hon var den självklara divan på scenen, diva på ett positivt sätt i sin uppenbarelse. Men det hindrade inte att hon var frikostig mot sina skickliga medmusikanter som hon lyfte i flera omgångar. De fick också göra ett par egna instrumentala nummer, så kallade gitaradas.
Roligast var när Mariza skulle lära publiken att sjunga duett med henne. Portugisiska är inte det enklaste att uppfatta men jag, liksom hoppas jag hon själv, blev imponerad av viljan att försöka. Så nu har också undertecknad sjungit (nåja) med denna ikon.

Mariza är ingen purist själv när det gäller musiken, även om förstås fadon ligger henne närmast. Hon gjorde oväntat en finstämd version av Charlie Chaplins fina Smile, en låt att ta med sig ut i denna varma kväll som gav lite extra sydeuropeisk känsla åt konserten.
Men det behövdes inget extra. Mariza bjöd på så mycket smittande musikglädje att det räckte till att göra framträdandet till mer av en händelse än bara en