Imponerande med Kammarsolisterna

Mozarts stråkkvintett i C-dur K 515 skrevs i par med den betydligt mörkare g-mollkvintetten K 516. Där den senare är ett dramatiskt och romantiskt färgat verk är C-dur-kvintetten ljusare och klarare med större linjer. Det gör den samtidigt paradoxalt nog svårare att spela: det är som bekant lättare att göra skurken än den snälla karaktären i filmen. Kammarsolisterna gjorde det visserligen bra, men jag tror att det hade blivit ännu bättre om man hade släppt lite på intensitet och vibrato för en friare klang och lekfullare attityd. Bäst blev tredje satsens andante, där Susanne Magnusson framförde violans halsbrytande arabesker med just det slags blandning av precision och nonchalans som fungerar så bra hos Mozart.

Programmet var konventionellt upplagt med Kent Olofssons Higgs Boson i mitten, men mindre konventionellt var att det var en repris på uruppförandet från 2008. Det är alltid roligt när nyskriven musik får flera chanser att möta sin publik. Olofssons komposition var dessutom värd chansen. Han utnyttjar stråkinstrumentens percussiva möjligheter på ett fint sätt med olika stråkattacker och pizzicato blandat och kombinerar det med partier med bredare klanger.
De elektroniska inslagen kompletterar instrumenten på ett otvunget sätt, både med egna klanger och bearbetningar av musikernas. Musikerna hade uppenbart roligt, så även undertecknad.

Första satsen av Brahms stråkkvintett i G-dur op 111 har bitvis karaktär av en liten cellokonsert och Erik Wahlgren antog den utmaningen med den äran.
Satsen riskerar att klinga lite grötigt, men det är helt och hållet Brahms fel: redan samtida musiker beklagade sig. Kammarsolisterna parerade balansproblemen rätt bra och det som följde skulle bli ännu bättre. Mittsatserna framfördes koncentrerat och intensivt men ändå avslappnat. I finalen till sist hörde vi inte fem musiker utan ett instrument, med en oerhörd precision och ett lekfullt allvar. Det var riktigt imponerande.