Ingen fest med Nationalteatern

För några år sedan recenserade jag ett coverproggband i Gävle. I annonsen för konserten stod sloganen "spelar alla progghitsen", och även om konserten lät hyfsat var det svårt att inte haka upp sig på motsättningen mellan proggen och musiker som håvar in pengar på att spela på människors nostalgi. Man kan ju bara tänka sig hur absurt det skulle vara med ett punkcoverband som lovade att spela alla punkhitsen.
Lite samma känsla får jag när det som finns kvar av Nationalteaterns rockorkester tar 250 kronor i dörren för att spela sina gamla hitlåtar. Att originalmedlemmarna efter nästan 40 år fortfarande inte lärt sig spela räddar inte situationen, även om det åtminstone får klassas som äkta progg.
- När Mattias Hellberg kom med fick de ett stort lyft, säger en kille framför mig.

I så fall är jag glad att jag inte såg Nationalteatern innan dess. Hellberg klarar sig oftast utan anmärkningar när han sjunger med The Hellacopters, men när han brölar fram Nationalteatertexter låter han mest som en packad Ulf Lundell. Inte mycket bättre blir det när Ulf Dageby tar över sången. Visserligen påminner det stundtals om gamla inspelningar med bandet, men han verkar samtidigt så trött att han sällan lyckas göra sig hörd i oväsendet.

Jag kommer att tänka på historien om när Madonna ställde upp i en Madonna-look a like-tävling och förlorade. Om man bara hörde musiken skulle Nationalteatern förmodligen förlora mot de flesta svenska coverbanden med Livet är en fest på repertoaren. Och det beror snarare på att det är ofokuserat än på nya arrangemang.
När sångerskan Jaquee äntrar scenen lyfter konserten något och publiken tänder till för första gången. Annars verkar konsertbesökarna mest bry sig om drogreferenserna. Varje gång LSD, brass eller sniffa nämns går det en susande våg genom lokalen. Också Jaquees andra inhopp räddar stämningen för en stund, även om man mest längtar efter att få höra henne solo igen. Och i skuggan av en hel konsert känns hennes starka insatser som en klen tröst.

Ingen fest med Nationalteatern

Nationalteatern skulle förmodligen förlora look a like-tävlingar mot de flesta coverband med Livet är en fest på repertoaren, skriver Andreas Jakobsson.