Instrumentella inslag stack ut
Ray Abshire Trio bjöd på smittande cajunmusik när Stefan Warnqvist såg dem på Katalin på tisdagskvällen, men sånginsatserna drog ner betyget.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Musikerna gjorde ett ganska anspråkslöst intryck när de kom in på Katalins scen. De slog sig ned på var sin stol och där blev de kvar spelningen igenom. Det blev inte heller så mycket mellansnack, oftast bara en presentation av den franska låttiteln och en förklaring till vad titeln betydde.
Trion bjöd på en generös kompott av energisk och smittande musik under sina två timmar inklusive paus. Abshires dragspelande gav anrättningen ett intensivt driv och Granger visade sig minst sagt fingerfärdig på sin fiol, medan Michot skapade sensommarvarm lägereldsstämning.
Repertoaren hämtade näring från såväl traditionell cajunmusik som gamla klassiker signerade den hyllade gruppen Balfa Brothers som smakprov från trions båda egna skivor. Ett av kvällens mest lyckade inslag var deras version av Jambalaya, Hank Williams hit från femtiotalet, som enligt Abshire ursprungligen skrevs av hans kusin Nathan Abshire, en annan välkänd cajunmusiker. Den klassiska låten gjorde sig helt klart bättre i denna kvälls version på franska än i Williams mer kända på engelska.
De flesta låtarna gick i dansakt, vanligtvis two-step eller vals, där i synnerhet den förstnämnda kategorin gjorde sig väl. Som allra bäst var spelningen när musiken förblev instrumental. Abshire och Granger turades om att sjunga på cajunfranska, men resultatet av deras sånginsatser blev blandat.
Roy Abshire Trios framträdande på Katalin får klart godkänt, men kunde ha blivit ännu bättre om alla bitar fallit på plats.
RAY ABSHIRE TRIO
Katalin, tisdag
Katalin, tisdag