Inte nytt men angenämt

Det lär vara ovanligt att man proklamerar en ny genre med en konsert och ett uruppförande, som i fallet Chambertronica i Konserthuset. I musikhistorien har de flesta musikaliska revolutioner bestått av musik som sprungit ur en redan befintlig genre, för att sedan bryta sig loss och definieras med ett namn i efterhand.
Att elektronika och kammarmusik ofta inte ligger så långt från varandra som många tror kanske gör att de medverkande musikerna om inte annat så för sin egen skull måste sätta en etikett på vad de sysslar med. I inledande Escher, där stilarna tar ut varandra till den grad att det bara blir ett svårtolkat musikaliskt brus kvar, blir likhetsproblemen i projektet tydliga.

Den följs dock upp av Iamsoareyou där elektronikaartisten Lisa Nordström och slagverkaren Mika Takehara låter det akustiska och elektroniska slingra sig runt varandra, slitas i sär och dundra ihop igen i en fascinerande kreation.

Resten av konserten, som är lite längre än en timme, hamnar någonstans mitt emellan de två ytterligheterna. Fast förstås med toppar och dalar. GK.vs.HL där George Kentros fiol och Håkan Lidbos laptop för dialog med varandra blir en höjdpunkt, som belönas med högljudda applåder av en halvfull Sal B.
Om konserten innebär någon ny genre är dock tveksamt. Mest känns det som att kammarmusiken och elektronikan löser av varandra och spelas samtidigt än interagerar. Dessutom är resultatet av de olika konstellationernas samarbeten så olika att det nästan är svårt att hitta ens en röd tråd. Experimentet blir snarare ett bevis för att det inte bara går att plussa ihop två genrer och automatiskt få en ny, även om det ändå ger några angenäma musikstunder.

Inte nytt men angenämt

Andreas Jakobsson är tveksam till om Chambertronicas konsert på Konserthuset innebar början på en ny genre, men njöt ändå av några angenäma musikstunder.