När Laurie Anderson besökte Uppsala och scenkonstfestivalen Tupp för ett par år sedan blåste hon nästan taket av Uppsala stadsteater.
Föreställningen Delusion dissekerade begrepp som minne och identitet i en multimediashow som lade lager på lager i en allt intensivare helhet. Kort sagt: det framgick med all önskvärd tydlighet varför hon betraktas som en legend i sammanhanget.
Den relativt färska föreställningen Dirtday! är någonting helt annat och siktar inte ens hälften så högt. Ämnet är här ett krackelerat USA som har retarderat flera hundra år och numera kan fängsla misstänkta medborgare på obestämd tid utan rättegång. Laurie Anderson är besviken och vandrar runt i en ruinerad civilisation och reflekterar. Precis som vanligt kombinerar hon tal, röstförvrängning, projektioner, elektrisk violin och mixerbord med ett enkelt men väl utnyttjat scenrum, som förutom Andersons utrustning rymmer en fåtölj, en snudd på övertydligt amerikansk ljussättning och mängder av stearinljus som är spridda över golvet.
Det enda som håller samman samhället, menar Anderson, är en social fogmassa som består av trivial artighet. Hon för sorgset handen över den skrovliga, sönderspacklade ytan och låter tankarna vandra, besöker en tältstad befolkad av ekonomiskt utslagna människor och minns sin döda hund. Genom hundens död, och den tibetanska dödsboken, lär hon sig mer om kärlek och liv än genom åtskilliga vänners bortgång. Döden, förkunnar Anderson, får en mening genom att den släpper lös den besinningslösa kärleken med full styrka. Den inte alldeles oväntade slutsatsen gåt ut på att det är dags, verkligen dags, att öppna ögonen och se istället för att blunda.
Det är inte så att Laurie Anderson är usel och fyller sina nittio minuter med poänglöst skit. Hon har rätt i det mesta hon säger, hon gör träffsäkra iakttagelser och den ärliga sorg hon visar över sin fyrbenta vän är, tja, fin och trevlig. Det är bara det att Dirtday! stannar där. Underfundigheterna är inte särkilt originella. Insikterna har vi mött i tusen andra former. Indignationen över att ”the land of the free” har blivit en stat av fångvaktare likaså. Med den kosmiska ljudbilden och ljuset är det lite som att se Mark Levengood i en trivsam show tillsammans med ett coverband som uteslutande spelar Pink Floyd. Eller kanske en lite fyndig och hjärtlig ståuppshow regisserad av en new age-tomte som helt oväntat också dyrkar David Lynch.
Tanken är att göra tvära kast, men varje hörn är så avfasat att en gäspning är närmare än ett höjt ögonbryn. Jag väntar mig mycket mer än så här av Laurie Anderson.