Intensivt av högkompetenta Bloc Party

Bloc Party är ett liveband av finaste märke. Johanna Åberg stortrivdes på deras Stockholmsspelning.

I Kele Okereke har brittiska Bloc Party en ruskigt stark sångare. Bilden är från Arvikafestivalen.

I Kele Okereke har brittiska Bloc Party en ruskigt stark sångare. Bilden är från Arvikafestivalen.

Foto: Maja Suslin/Scanpix

Konsert2009-02-25 10:18
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I varje generation brittiska rockband med trendiga frisyrer finns det något eller några som sticker ut ordentligt. Bloc Party är ett sådant. De fyra killarna från London, med tre album bakom sig, svävar liksom lite högre över asfalten än de flesta av sina kolleger.
De är också ett liveband av finaste märke. Anledningarna är flera, men det faktum att Kele Okereke är en mycket stark sångare och att högkompetente trummisen Matt Tong rör sig långt utanför "det gamla vanliga" är två av de främsta.

Konserten på Cirkus inleds effektfullt med tunga syntar och ljussättning, för att sedan brytas av att bandet kommer in med ett käckt "hello!" och lugnt fipplar med sina instrument innan första låten. Det känns som Bloc Party i ett nötskal - samtidigt som de har höga ambitioner (för att inte säga intellektuella anspråk) är de aldrig ansträngt coola. De inleder med One month off, från senaste albumet Intimacy, och ger sig sedan snabbt på Positive tension, en hiphoplåt förklädd till Depeche Mode-kylig rock och helt klart bland de mer snåriga av Bloc Partys låtar. Så fortsätter det. Kele Okereke ylar sig igenom inledningen av Song for Clay, med sin okonventionella frasering. När låten är slut går de över i nästa på ett fantastiskt snyggt sätt, där rytmen är det sista av allt som glider över i hitten Banquet. Sången i mörka balladen Blue light och Uniform är bara underbar.

Publiken verkar lyssna koncentrerat, på sittplats blir det aldrig någon dans. Kele Okereke utbrister "vem hade kunnat tro att landet som uppfann The Hives kunde vara så tysta", men säger också att "ni är så artiga, jag gillar det". Själva framstår de som mycket vänliga. De har kommit för att spela bra musik, inget annat. Kele tar sig bland annat tid att fråga "Vad hände, vad hände? Är du okej, raring?" när en utmattad tjej lyfts över staketet.

Artighet hindrar dock inte glädje. När Kele sjunger "Lord give me grace and dancing feet, and the power to impress" lämnar Matt Tong sitt trumset för att dansa över scenen iklädd bara shorts och Kele gör illa sig i pannan när han studsar i golvet med huvudet först framåt slutet. Den stora mängden uppdämd energi finns uppenbarligen inte bara i de intensiva låtarna, utan också i bandmedlemmarna själva.
Musik
Bloc Party
Cirkus, Stockholm, tisdag 24/2