Sveriges koolaste jazzkatt och stan's saltaste böna var ett bra val att inleda den allra första säsongen för nystartade Jazzbaren. I en intim salong där man i stort sett kände sig som en i bandet fick de till en varm och inbjudande stämning. Det är bara att gratulera Uppsala än en gång till att ha en sådan eldsjäl som Katalin Vargas, som både vill och vågar satsa på något nytt. Inledande låten "Time after time" kunde väl ses som en hyllning till just henne.
Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson hade en fin kemi tillsammans och kompletterade varann fint. Strax 81-årige Svante och knappt hälften så gamla Viktoria visade tydligt att de trivdes tillsammans och det smittade av sig till publiken som fyllde varje ledig plats.
Båda har ju stor rutin och gav den där känslan av säkerhet som känns så skön för publiken. Rösterna gjorde sig också bra tillsammans, liksom temperamenten, från Svantes tillbakalutade till Viktorias med explosiva. Var och en fick utrymme för egentid också. Tyvärr blev det dock inget från Tolstoys fina album "Meet Me at the Movies" som kom förra året. Men det var så mycket annat som satt fint så vi förlåter.
Mellansnacken präglades av humor och spelglädje, inte minst bidrog trion bakom till detta. Inte helt purunga pianisten Claes Crona (drar väl åt Svantes ålder), basisten Mattias Svensson och trummisen Rasmus Kihlberg (som råkar vara gift med Viktoria dessutom) drog ett väl så stort lass för att det hela skulle bli så lyckat.
Alla tre fick också bra med utrymme för eget solospel. Claes Crona är ju en ypperlig pianist och han fick visa det gång på gång under kvällen. Det är en konst att variera sig när man har ett solo i varje låt. Snart sagt varje låt hade också ovanligt nog ett bassolo, något som Mattias Svensson förvaltade skickligt och personligt.
Till höjdpunkterna under kvällen hörde en högst originell tolkning av Duke Ellingtons "Caravan" där både skicklighet och humor utgjorde grundstenarna. Några tolkningar av Beppe Wolgers svenska texter till amerikanska jazzlåtar lyste också upp. Denne mans finurligt poetiska texter förtjänar verkligen att försvaras mot glömskan.
Avslutande "It aint worth a thing if it aint got that swing" får ses som en sammanfattning. För både musiker och stället självt svängde verkligen, precis som en jazzklubb ska göra.