Det sägs att Dan Berglund var Esbjörn Svensson Trios rockigaste medlem och när man hör Tonbruket är det svårt att tro något annat. Gruppen är ännu ett par steg längre bort från jazzen än vad E.S.T var på slutet. Eftersom jazz och improvisation är så nära förknippade med varandra känns dock Tonbruket ändå i grunden som ett jazzband.
Man får lätt intrycket att Dan Berglund tillsammans med sina nya bandpolare gör sitt bästa för att jobba sig bort från genren utan att riktigt lyckas. Förmodligen vill de inte ända dit, eller bryr sig inte om vilket så länge musiken låter bra. Annars är det nästan lite märkligt eftersom beståndsdelarna till 90 procent är rock med olika tilläggsklassificeringar och 75 procent av medlemmarna kommer från helt andra sammanhang.
Det blir variationsrikt konserten igenom. Slutet på Monstous colossos låter som The Doors utan LSD medan inledningen på Gi hop pendlar mellan koraler, funk och hissjazz för att sedan påminna om rockig blues. I andra, som Truck power, ges en dieseldoftande stämningsfull jazzrock som för tankarna till Nick Caves Berlinår.
Den sistnämnda är en höjdpunkt. Annars är det i låtarna där alla medlemmar spelar ut hela sitt register, pressar sin förmåga och låter det skitiga och det finstämda gå hand i hand, som det fungerar allra bäst. Det är då man får en aning om Tonbrukets hela potential. Att de kan bli ett sådant band som bara drar en halvskaplig publikskara till Katalin i dag, men som det kommer att snackas och skrivas om fortfarande om 50 år. De har bara inte riktigt material för att vara där än.