Först gjorde han sin avskedsshow som blev en verklig långkörare. Men precis som för Frank Sinatra en gång i tiden blev längtan tillbaka till scenen för stor – och nu turnerar han med en ny långkörare som fått det lätt ursäktande namnet ”Man måste få lira”.
Och är man en så oförskämt vital, nära 75-årig rocker som Jerry Williams, är det alldeles självklart att man måste få lira. Kanske att rösten inte riktigt har samma spänst som förr, annat vore konstigt, men det kompenserar han mer än väl med en makalös, obruten energi och en inlevelse som om varje strof var den sista. Man skulle kunna säga att det här är rock´n roll på liv och död.
Hans framträdande i den nära fullsatta stora salen i Uppsala Konsert och Kongress bjuder en hel del obskyra nummer ur rock’n roll-katalogen, flera låtar som jag aldrig hört tidigare. Visserligen finns de flesta av hans mest kända hits också med, men Jerry Williams har som vanligt ambitionen att grävare djupare i den musiktradition han så ömsint vårdar.
Den här gången bland annat med ett längre parti av Jerry Leiber och Mike Stoller, den tidiga rockens främsta låtskrivarpar. Ett lätt rullande Elvis-nummer som ”Treat me nice” sitter som gjutet för Jerry, liksom Little Gerhards ”Buona Sera” i närmast oemotståndligt sväng från hela bandet. Dåtida italiensk schlager är för övrigt ett annat, lite udda inslag i konserten, kul!
Men det är ändå i de fartigare numren han kommer som mest till sin rätt, i renodlad rock’n roll och rockabilly, när han med rösten och hela kroppen får bolla och leka med rytmerna. Som i Chuck Berry-numren i den allt ösigare slutfasen av konserten.
Och som vanligt har han det goda smaken att omge sig med förstklassiga musiker, både yngre och äldre i uppställningen och bekanta ansikten ända från Roadwork-tiden och The Boppers – vars Matte Lagerwall ger bra drag åt Leibers och Stollers ”Poison Ivy”. Även de tre bakgrundssångerskorna gör några färgstarka, soulstänkta soloinpass, samt en tungt bluesig ”Hound Dog” som ligger närmare Big Mama Thorntons ursprungsversion.
Stundtals låter det mycket showroom om bandet, med drag av äldre rythm and blues och även jazz, mycket tack vare den suveräna blåssektionen som också den ges frikostigt utrymme. Lägg därtill en högenergisk trumslagare med ett fysiskt utspel i nivå med trummisen i Muppet Show, och man får full valuta för pengarna. Jerry och bandet levererar, utan några döda punkter.