Johnossi - en evighetsmaskin
Helheten i det här fallet kändes helgjuten, som en överaktiv evighetsmaskin. Till slut verkade dock tvåmannaorkestern behöva en paus och man tiggde en cigarett av publiken som man delade broderligt, skriver Malin Lööw.
Johnossi på Krutudden.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med en inlevelse som om det vore en arenaspelning intog Johnossi scenen. Efter ett ein zwei drei vier var spelningen i gång och det är sällan man får uppleva sådan musikalitet.
Tempot var högt och låtarna avlöste varandra i en strid ström med bara några kortare mellansnack som blygsamt avhandlade sommarvädret. Men musiken var allt annat än blygsam.
Till den begåvade trummisen Ossis smattrande tornade John Engelberts sång upp sig och täckte ett brett register som svingade sig i både i styrka och nyans. Det var nästan Röda Arméns manskör ibland för att återgå till en ljus falsett som fick en sakral klang.
Här var sången och gitarren lika viktiga. Helheten i det här fallet kändes helgjuten, som en överaktiv evighetsmaskin.
Till slut verkade dock tvåmannaorkestern behöva en paus och man tiggde en cigarett av publiken som man delade broderligt. Före lugnare låten Family Values tog man ett var sitt bloss. Det var också här förtrollningen bröts en aning. Det är i det intensiva som Johnossi verkar ha sin styrka. Här började man också tänka på hur det skulle låta om det var fler medlemmar i bandet. Hur skulle de influera musiken? Skulle den helgjutna helheten bli spretigare och därmed ännu intressantare? Det är också i den låten som man uppfattar texterna mest och så klart senare i den kända strofen "a monkey needs to dance and so do you".
Publiken tog fasta på det och det pågick dans hela konserten.
Johnossi
Krutudden, torsdag
Krutudden, torsdag