Uppsalas domkyrka lyser upp i den bistra vinterkvällen. Värmen bjuder in till en första advent med ovanjordiska influenser i en konsert som frambringar julkänslor även hos den kyliga åhöraren. Likt en kraftfull musikalisk maskin framförs de fjädrande motiven som motorn i musiken.
Juloratoriet av Johann Sebastian Bach, med sina sex delkantater, skrevs 1734 för att uppföras under julens sex festdagar. I stycket återanvände Bach musik från tidigare verk och kombinerade dem tillsammans med kända psalmer, såsom O huvud blodigt sårat och Av himlens höjd oss kommen är, där element av världslig musik också är förekommande. Oratoriet är ett sofistikerat exempel på parodimusik där författaren till texten är okänd. Stycket blev en del av standardrepertoaren under nittonhundratalet med sina ljuvligt mättade klanger har det blivit en del av julstämningen i den kyrkliga traditionen.
Alla aspekter på en lysande afton var närvarande. De övertonsrika klangerna illustrerar visioner av en närmast ovanjordisk karaktär. Den mäktiga kyrkokören höll samman genom de laddade partierna och uttryckte stor dynamik som fyllde de väldiga tornvalven. Solisterna Karin Dahlberg och Helene Ranada sjöng med en ängels renhet och en moders varma kärlek för sitt kommande barn, Carl Unander-Scharin och Peter Boman förkunnade stolt och ömsint om den havande modern för sina åhörare.
Jag konstaterar att årets uppträdande skiner snäppet starkare än föregående år. De hänförande klangkombinationerna var i perfekt balans. Barockens kontrapunkt fann sin väg till åhörarnas inre där den värmde och berörde i julens tecken.