Kammarmusik med glimten i ögat

Ett nytt år innebär som alltid nya konserter och först ut i Kammarmusikföreningens regi var ett musikaliskt möte mellan två allt starkare lysande svenska kammarmusiker och soloinstrumentalister. Båda två är Solofonipristagare, där Peter Friis Johansson även vunnit Yamahas pianotävling och tagit hem ett hedrande andrapris i Nordisk pianotävling 2008. Klarinettisten Emil Jonason har likaså vunnit flera prestigefyllda priser samt tillsammans med Friis Johansson utnämnts till Rising Star av Stockholms Konserthus inför säsongen 09/10. Allt mer etablerade musiker som även tidigare samarbetat och för kvällen både lyckades roa och beröra med ett omväxlande program för piano och klarinett.

I det inledande stycket Phantasiestücke op. 73 av Robert Schumann lockade Friis Johansson fram en varm tonklang från pianosträngarna i en finstämd och dynamisk tolkning medan Jonason svarade med lyriskt klarinettspel. Deras välbalanserade samspel imponerande i hur de lyfte varandra i känslosvallen samtidigt som de bjöd på en Schumann med viss glimt i ögat. Ingvar Lidholms Amicizia utgjorde Emil Jonasons solostycke och förutom att detta nog så väl passade Jonasons teatrala personlighet lös framförandet av spelglädje. Variationsrikedom och ett rikt spektra på klanger, vilket kan sägas utgöra karaktärsdrag för detta stycke, var även en röd tråd som kom att löpa genom hela konserten, med utforskandet av klarinettens och pianots skilda uttrycksmöjligheter.

Emil Jonason kunde inför kvällens tredje stycke, Poulencs Sonata, berätta om deras delade förkärlek för stycket, vilket även märktes då de gav sig hän i musiken. Dessa musiker fick till en lyrisk kvalitet som blev synnerligen suggestiv och för ett tag förde lyssnaren bort med tonerna innan Friis Johansson i nästa stund lät tonerna rinna ur fingrarna över klaviaturen. Ett framförande för en internationell scen såväl som den uppsaliensiska.
På andra sidan paus fortsatte duon sin klangvärldsutforskning: först i Witold Lutoslawskis Dance Preludes och därefter Alban Bergs Vier Stucke op. 5. Det förra gav musikalisk humor med tvära känslokast samtidigt som stycket även har sina smått melankoliska partier. Bergs musikaliska språkdräkt kännetecknas å sin sida av atonalitet och kunde sägas vara mer lågintensivt. Fascinerade och genom den lyckade kommunikationen mellan musikerna blev det aldrig ointressant, även om stycket kanske inte engagerade i lika hög grad som deras Poulenc.

Programmet var välbalanserat i sin sammansättning, men ändå blev Brahms Sonata som avslut bitvis väl tungt i sitt romantiska svärmeri, där tolkningen också kändes mer tillrättalagd än vad som varit fallet med övriga programpunkter. Här vaknade framförandet först upp på riktigt till Vivacen. Mer i linje med resten av konserten blev istället det tacksamma extranummer som Jonason och Friis Johansson frikostigt bjöd på och som lyfte fram det denna duo gör bäst: levererar musikalisk spontanitet parat med välpolerad spelteknik och en god portion charm och humor.

Kammarmusik med glimten i ögat

Måndagens konsert med pianisten Peter Friis Johansson och klarinettisten Emil Jonason bjöd på finstämt och dynamiskt samspel, fastslår Katarina Glantz.