Kammarmusik med stor spännvidd

Ruben Liljefors var bror till den betydligt mer kände Bruno Liljefors och är kanske främst känd som upphovsman till en av våra mest älskade julsånger, När det lider mot jul. Han var dock en viktig person för musiklivet både i Göteborg och Gävle och har en gedigen verklista: en symfoni, körverk, kammarmusik och sånger.

Eva Berggren, sopran, Stellan Alneberg, piano och Charles Wood, violin, bjöd på ett axplock ur hans produktion, interfolierat av några operanummer av Puccini, Mozart och Korngold. Resultatet blev ett program som på papperet såg lite spretigt ut, men fungerade riktigt bra som helhet.

Första satsen av Liljefors violinsonat bjuder knappast på några oöverstigliga tekniska utmaningar, men gav ändå kvällens violinist vissa problem, något som gick ut över precision och intonation. Framförandet gav ett spänt intryck och det var förmodligen därför som tonbildningen blev en smula pressad, något som i sin tur gjorde fraseringen väl tung för Liljefors lyriskt sångbara teman och även gick ut över balansen mellan instrumenten. Bäst blev finalsatsen, men så är den är också mer dramatiskt än lyriskt anlagd.

Kvällens pianist Stellan Alneberg visade sig genom hela konserten som en mycket följsam och driven ackompanjatör. Eva Berggren sjöng inlevelsefullt och med fin utstrålning och publikkontakt. Hon har en varm och fyllig men ändå klar sopranröst som kom fint till sin rätt både i romanserna och i operanumren. Grevinnans cavatina ur Figaros bröllop och en aria ur Korngolds Den döda staden hörde till kvällens höjdpunkter.
Programmet avslutades med sju av Ruben Liljefors romanser. Hans sånger kan se ut som bagateller, men har en stor spännvidd i uttrycket mellan det intimt lyriska och det mer dramatiska och de konstrasterna hanterade Berggren mycket bra.

Liljefors var lokalt förankrad, men absolut ingen dilettant. Han hade en gedigen utbildning från Leipzig och Dresden, med bland andra Max Reger som lärare. Tonspråket är en tidstypisk vekt lyrisk nationalromantik, men det visade sig också finnas en oväntad fräschör och koncentration i flera av hans sånger. Det gällde inte minst hans två tonsättningar till dikter av Richard Dehmel, som hade en särskild aforistisk skärpa, något som Berggren och Alneberg mycket insiktsfullt lyfte fram. Detsamma gällde Liljefors tonsättning av Bo Bergmans dikt Adagio. Opusnumren visar också att det rör sig om relativt sena sånger.
Som Stellan Alneberg påpekade finns mycket lite av Ruben Liljefors musik på skiva. Kvällens konsert visade att hans romanser absolut vore värda att dokumentera på cd, och att Eva Berggren och Stellan Alneberg vore väl skickade att göra det.

Kammarmusik med stor spännvidd

Vid måndagkvällens konsert i Kammarmusikföreningens serie stod musik av Uppsalafödde Ruben Liljefors i fokus, skriver Lars Berglund.