Uppsala Kammarsolister är en av Sveriges absolut bästa kammarensembler och håller även internationellt mycket hög klass. Den höga tekniska skickligheten, djupa musikaliska känslan och det nästan organiska samspelet finner man hos få andra grupper. Trots en hög och jämn nivå har dock även denna ensemble ögonblick när den höjer sig över denna och presterar något extra. Detta inträffade i söndags. Programmet var en genial kombination av äldre och yngre verk och hade fått rubriken Moz-Art efter titeln på ett av verken. Början skedde med ett tidigt verk, stråkkvintetten i B-Dur, KV 174, skriven av en 17-årig Mozart. Vackert, ibland vemodigt med en graciös menuett, som den unge kompositören brukade skriva. Så följde Moz-Art av Alfred Schnittke, den originelle ryske (egentligen volga-tyske) kompositören. Musiken består av fragment från Mozart-kompositioner som dekonstruerats och satts samman på ett närmast parodiskt sätt. Halsbrytande glissandon, brutala dissonanser och t o m visslingar (!) förekommer. Mozart överlever dock denna behandling och Schnittke ville nog inte heller ta död på honom, bara leka med honom en smula. Klara Hellgren och Nils-Erik Sparf spelade lysande.
Nästa Mozart-inspirerade verk var Arvo Pärts Mozart-Adagio för pianotrio med Terés Löf på piano. Detta stycke är en mycket Pärtsk parafras på den långsamma satsen i Mozarts pianosonat KV 280 oerhört återhållet, allvarligt och vackert, med pauser mellan fraserna som innehåller lika mycket musik som fraserna själva. I Pärts instrumentering står de sorgsna bråddjup vidöppna som bara anas i originalet. Löf, Sparf och Erik Wahlgren hypnotiserade publiken med sitt spel, ända fram till den sista, resignerade dissonantiska tonen.
Programmet avslutades med en sen stråkkvintett av Mozart, KV 516 i g-moll. Kammarsolisterna spelade de tre första satserna mycket känsligt, eftertänksamt och ungefär så långsamt som det bara är möjligt. Den sorg och det vemod som genomströmmar musiken är gripande och fortsätter i den fjärde satsen som börjar med ett mörkt adagio. Efter ca två minuter växlar emellertid musiken såväl tempo som humör och slutar med ett glatt rondo i dur, som vill den säga: var inte ledsen, allt är bra nu. Det är en mycket mozartsk turnering.
Efter detta sena verk spelades som extranummer en alternativ sistasats skriven till ungdomsverket, kvintetten KV174. Så slöts cirkeln och illustrerade Klara Hellgrens ord: musiken är alltid nu.
Per A F Åberg