Kent kommer alltid igen

Under konserten kommer en kompis fram och småpratar lite. Om Kent i allmänhet och spelningen i synnerhet säger han "de kan inte misslyckas". Och det är ungefär där min sko har klämt hela veckan. De kan faktiskt inte misslyckas, och särskilt inte i de klarast brinnande fansens glimrande ögon.
Ett band som inte kan misslyckas kan ju i princip göra vad som helst, inom rimliga gränser. Folk klappar händerna och är glada ändå. Men risken att fängslas av framgångsförbannelsen är överhängande. Hungern försvinner och magarna är mätta och oaptitligt oformliga. Till slut återstår bara ett band som inte ens längre försöker imitera sig själva.

Jag hoppas på att Kent ska misslyckas, för det skulle göra allt så mycket intressantare. Att Jocke Berg plötsligt ska upptäcka att "Nä nu jäklar, den här bröstkorgen jag bankar på, där mitt stolta Kenthjärta bultar i sin revbensbur, är bara en föredettings plufsigt självgoda bringa".
Eller ja, missförstå mig rätt. Det vill jag inte alls egentligen, och det är inte så det är. För på något outgrundligt sätt klarar de alltid av att om inte återuppfinna sig själva, så i alla fall på ett kongenialt sätt få ny energi genom att dra saker och ting onödigt mycket till sin spets.

Som Stadionspelningen, en av de större konsertbesvikelserna i min bok: de byggde upp förväntningar som de inte kunde hantera. Men att de ens försökte är stort. Och en förklaring till att en del älskar att hata bandet. Ibland även jag.
Men sådan konceptuell hybris kan man egentligen bara beundra i teorin. Den där tältturnén var också mer "tänkvärd" än väl utförd, dekoren och videoskärmsanvändningen var väl inget vidare och tältkänslan malplacerat primitiv.
Nu har man sansat sig och spelar på lite mindre arenor, och förnyat sig genom att titta långt bak i 80-talets syntkataloger och tagit själva showen ett stort steg in i samtiden. Videoprojektionerna är stundtals ensam behållning, så smärtsamt snygga är de. Slow motion-pornografiska sjok med delfiner och örnar svävar förbi, eldklot stiger och sjunker längs scenhorisonten och en rätt läbbig Camela Leierth i jätteformat stjäl uppmärksamheten under höjdpunkten Generation Ex.

Och det är tur det, Sami Sirviö och Martin Sköld är som vanligt djupt okarismatiska och Jocke Bergs ovana att slå sig för sitt ännu spänstiga bröst smyger sig in vad det lider. Då sitter gamla strutar som Gravitation, komplett med ett laserfält som stryker tätt över allas huvuden, och Nihilisten skönt på alla riktiga Kentskallar. Det är ännu ett bevis på Kents "kan inte misslyckas"-status. Vilket annats bands publik skriker "Jaaa!" när en halvobskyr b-sida annonseras? Vilket annat bands publik skriker på blodigt allvar "Neej!" när bandet efter en endast timme och tio minuters speltid hävdar att nu kommer sista låten?

Avslutningen med dubbeldäckaren 747 och Mannen i den vita hatten (16 år senare) är dock i mastigaste laget. Kanske är det dags att klippa hål i fallskärmen och verkligen låta den senare i ensam majestät ta hand om de stora finalkänslorna.
Det är den värd. För dess budskap, att "vi ska alla en gång dö", gäller även Kent. Och det är därför de fortfarande lever.

Kent kommer alltid igen

Kent kan inte misslyckas. Särskilt när de inte längre försöker så förtvivlat och lämnat stadionsvulster och tältprojekt bakom sig, tycker Jonas Kihlander.