Han var en driven posör redan som 18-åring när första albumet, ”Uppdrag i Genève”, med Lustans Lakejer kom ut 1981. Johan Kinde och de övriga gjorde då eleganta låtar långt från både punk och progg. Och det som var utmanande då är ett slags seger idag när han som 55+ står med en självklarhet på scenen och levererar låtarna.
Just denna fredagskväll på Katalin är det 20 år sedan albumet ”Åkersberga” kom ut. Det spelades in i Uppsala, i en studio på Dalgatan producerat av Jan Lundqvist. Det gör det förstås lite extra intressant för oss dekadenta lokalpatrioter. Här spelades det levande upp låt för låt, från ”spår” 1 till 10. I huvudsak lämnade jag själv lyssnandet till Lustans efter 80-talet så det blev ett intensivt strömmande inför konserten för att komma ifatt. Men det var det värt, jag gillar verkligen detta, även om låtarna är ganska snäva i både arrangemang och texter. Upplägget är sig ganska likt genomgående, men gillar man det så, varför inte. ..
Men Johan Kinde gör det bra, i kritstrecksrandig kostym med vinröd näsduk nonchalant i bröstfickan. Han lyckas med att få låtarna att betyda något, de är som små noveller och skapar den stämning av vemod, förfall och spänning som redan 18-åringen lyckades med. Från ”En kvinnokarls död” till ”Samma gamla sång” är det dock den mogna människan som ser tillbaka. Och inte ångrar något. Det är på något vis ständig höst, där en man går hem på regniga och lövtunga trottoarer och minns en svunnen kärlek, ett flyktigt minne.
Det är bra tryck där de sex musikerna vet hur man effektivt får fram det eleganta gunget och snärtiga refrängerna. Av originalmedlemmarna är det bara en sliten Tom Wolgers som finns med.
Den entusiastiska och talrika publiken förstår dock att efter att bandet lämnat scenen efter ”Åkersberga” så är det trots talet om slut att det kommer att fortsätta. Och det gör det, ordentligt. Lustans tillbaka på scenen med ett pärlband av gamla favoriter: ”EN främlings ögon”, ”Diamanter är en flickas bästa vän”, ”Rendez-Vouz i Rio”, ”Stilla dagar i Clichy” och flera. Och visst på den tiden lät det som om bandet just varit på filmfestival.
”Vi skulle nog kunna hålla på hur länge som helst, men ni ska väl hem till barnvakter och älskare” säger Johan Kinde mot slutet. Jag tror honom, han ser ut att vara i vid god vigör. Vi ses vid 30-årsjubiléet.