Kitsch och hits med Beyoncé

Jag vet inte vad det är som är märkligast med hela Beyoncégrejen. Kanske rättskarusellen som fick snurr efter att forna Destiny's Child-medlemmarna LaTavia Roberson och LeToya Luckett tvingats kasta in paljettklänningarna. Kanske texten i låten Daddy som avrundar första soloplattan Dangerously in love med rader som "I want my unborn son to be like my daddy". Definitivt inte de braskande rubrikerna i veckan kring den flortunna storyn att Beyoncé minsann shoppade jättemycket i Stockholm och (håll i er) sade att "det är underbart att vara här".

Efter torsdagens Globenspelning ligger det nog närmast att förundras över hur mycket man egentligen kan klämma in i en dryga 90-minutersshow. Eller rättare sagt: hur många låtar som ryms trots all kitsch i alla dessa mellanakter. Dock utan att, förstås, vara ens i närheten av Mariah Careys förvirrade Charmbracelet-show som gästade samma ställe 2003. Men klädbytena måste ju skylas på något sätt.

Men mest regnar det hits. Inledningsvis duggar det tätt med storsäljare som Crazy in love med sin oemotståndliga The Chi-Lites sampling, bisarrt svängiga Freakum dress och softa Me myself and I medan konsertens hela mittparti utgörs av en enda lång Destiny's Child-störtskur. Alltför lång, även om det är hart när omöjligt att värja sig från ett så intensivt genomfört medley. Beyoncé plus en väldrillad armé av dansare avverkar hela hitparaden utan hämta andan. Möjligen blir det lite väl kliniskt genomfört. Och det är mycket playback.
Beyoncés sång blir däremot allt bättre vad det lider. Efter att ha bitit sin röst i svansen inledningsvis håller hon ut tonerna och det lite hetsiga, rastlösa uttrycket får ge vika för fina insatser i bland annat Sugar mama.

Mottagandet är fint, mot slutet till och med översvallande. Trots de kitschiga mellanspelen, med allt från trumsolon och saxofondueller från det av manlig närvaro frigjorda bandet - samt en del duktigt fåniga dansnummer -, är det i det stora hela en show utan några döda punkter.
När Irreplaceable gjort sitt som sista låt står Beyoncé och väntar in publikens bifall, som rör om så pass att hon tar sig för munnen. Det känns lite märkligt. På ett bra sätt.

Kitsch och hits med Beyoncé

Monsterdivan Beyoncé gästade Stockholm med en minutiöst välrepeterad show och Jonas Kihlander blev nästan lite rörd.