Det är svårt att tänka sig något mysigare än att tillbringa en fredagkväll tillsammans med Christian Kjellvander. Förutsättningarna, ett trekvartsfullt Katalin där sorlet är återhållet och glasklirret sporadiskt, men förväntningarna höga, är närmast perfekta för den gode Kjellvander, som alltsedan tidigt 2000-tal förärat Uppsala med ett koppel trivsamma spelningar. Däremot allt som oftast med ett band, ibland en hel orkester, i ryggen. Nu är det emellertid bara han, gitarren och frun Karla-Therese Kjellvander på körsång.
Det fungerar – inte perfekt.
De inledande låtarna är sätter en vacker grundton, framför allt genom röstsamspelet mellan Karla-Therese och Christian. Och ”The valley” från senaste albumet ”The pitcher” skiljer direkt ut sig genom att vara väl utmejslat medryckande, lite som soundet på de första skivorna, och Christian kostar till och med på sig lite elektriska utsvävningar, likt en Neil Young på valium – och det menar jag på ett positivt sätt.
Men konserten sjunker snabbt in i en trevlig, men lätt sövande grundatmosfär, och det är faktiskt allt för sällan som vår vän med den mörkt sammetsdraperade rösten hänfaller åt just det lite mer yviga, råa gitarrspelet som när det dyker upp sätter rejäl fart på den lägereldsglöd som lite tvehågset flimrar under de flesta framföranden.
”Two souls” är dock obarmhärtigt fin. Och när Karla-Therese Kjellvanders röst vid några tillfällen verkligen spinner ett gripande sorgflor kring sin makes bråddjupa stämma är det ändå det – trots enkelheten, eller kanske just på grund av den – som rör Katalinbesökarna allra mest till slut.