Knäckt till slut

Bara andra Sverigebesöket någonsin. Och med den omstörtande Hultsfredsspelningen 2005 i färskt minne, närmast för evigt inristat, infann sig oroskänslorna strax innan konserten. Festivalspelningen ramades in av ett skyfall och en lämpligt åskmolnsliknande Trent Reznor. Globens annex bjuder på en något torftigare inramning. Men stämningen var ändå tät. Förväntningarna kunde skönjas som ett värmedaller ovanför folks huvuden.

Öppningen med Mr Selfdestruct, Terrible lie och Heresy, med flera gamla klassiker, är förstås bländande. Men det "omöjliga" sker faktiskt. Konserten går närmast in i en lunk, Reznor & co river av låt efter låt i en ganska väntad ordning och hamnar i ett slags mellanläge långt från att vare sig vara kompromisslösa eller inställsamma (karln säger inte ett ljud förrän efter en dryg timme).
Men det vänder. Som det vänder. Ryggmärgsgrillande stämningsspåret Help me I'm in hell sträcker ut en hand och drar sedan in publiken till den vindlande Eraser. Och framöver är man helt körd.

När Reznor står ensam längst fram och lägger ut texten till Hurt förvandlas större delen av publikskaran till knäckta ägg. Själv får jag sådan stickande gåshud att man skulle kunna slipa golvet i en medelstor etta genom att släpa runt mig en kvart.
Hoppas att det tredje besöket infinner sig snart.

Knäckt till slut

Jonas Kihlander blev än en gång överkörd av Nine Inch Nails. Fast lite varligare denna gång.