En vän i Amsterdam brukar tjata om att han gillar intelligent musik. Med det menar han bara progressive psy-trance. Kanske skulle han gå med på att klassa RJD2:s musik som lite intelligent också, åtminstone om han var på plats och såg hela konceptet.
Amerikanen börjar med att fråga publiken hur många som är studenter och en majoritet räcker upp handen.
– Det är bra. Ni lär er saker, säger han.
Själv har han ägnat sin lediga dag i Uppsala åt att kolla in universitetet och gå på museum. Samtidigt som musiken drar igång startar ett bildspel på skärmen bakom honom med bilder på rymden och siffror som betecknar ljusår – och ångströmenheter.
På de flesta plan är nog inte Uppsala i närheten av den storstad som många lokalpolitiker drömmer om, men inom hiphop är den det definitivt. Några av landets ledande artister lever och verkar här och när en alternativ amerikansk hiphopartist, som i första hand gör instrumental musik, knappt sett en försäljningslista och borde tänka över sitt artistnamn minst ett par gånger, kommer på besök tar biljetterna till en Sal B med stående publik slut.
Visst är en av hans låtar med i vinjetten till tv-serien Mad men och visst är han en av de mest hypade producenterna just nu, men han är långt från någon Lil Wayne. Och spådomen om att han ska bli en ny Moby känns också lite förhastad. Musiken är snygg och smart, men också utstuderat okatchy.
Det börjar lite trögt. För-dj-en Dj Bang Bang Club spelar blandad hiphop och folk trycker längs väggarna. Den danska duon Dokkdal/Dixen får dock igång publiken med tunga reggae- och elektrobeats. RJD2 behöver bara kliva upp för att mötas av dundrande jubel.
Efter rymdbilderna kommer ett collage av våldsfilmklipp. Jag tänker att jag borde se mer actionfilm och häpnar över musikens mångsidighet. Förkrossande tung, indierapkreddig, retro och modern på samma gång. Komplexiteten imponerar men märkligast är hur han lyckas få alla delar att hålla ihop. Ofta låter det som att allt ska flyga i luften, men det krackelerar bara på helt rätt ställen.